Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för
svaret. Jag fäster mig särskilt vid inledningen till
Anna Lindhs svar. Utrikesministern ställer sig positiv
till en internationell fredsstyrka men påpekar sedan
att det krävs båda sidors godkännande för en sådan.
Ariel Sharon ger inget sådant godkännande; det vet
vi. Alltså blir det inget. Men det handlar inte om ett
ingripande mot Israel i Israel. Vad det handlar om är
att få slut på en 35 år lång olaglig ockupation av Pa-
lestina. Palestina är inte Israel.
Det är denna ockupation som är upphovet till allt
våld i regionen.
Det handlar om att skapa respekt för folkrätten
och ge palestinierna vad som folkrättsligt tillkommer
dem. Det handlar om att upprätthålla internationell
lag och ordning. Det handlar inte om en juridiskt
knepig tvist. Här är det mycket enkelt vad som är rätt
och fel. Hade det varit fråga om Jugoslavien och inte
om Israel hade ett ingripande utifrån för länge sedan
varit självklart. Folkrätten borde tillämpas konsek-
vent.
Sverige och EU har gett sitt fulla stöd till de an-
strängningar som USA genomför för att få till stånd
ett eldupphör, senast genom utrikesminister Powells
besök, säger Anna Lindh i sitt svar. Jag tycker att det
är en smula märkligt vilken förtröstan utrikesminis-
tern har när det gäller USA:s förmåga att skapa frihet
i Mellanöstern. Vem är det som bistått den israeliska
staten så att den kunnat bli en militär stormakt i Mel-
lanöstern? Varifrån kommer attackhelikoptrarna,
stridsvagnarna, och vem har i slutändan betalat dem?
Det är märkligt vilken förtröstan Anna Lindh känner
inför det USA som lägger ned större delen av sin
kraft på att kräva av en instängd och maktlös Arafat
att få slut på självmordsbombandet samtidigt som
attackhelikoptrar, stridsvagnar och annat massakrerar
palestinier.
I Dagens Nyheter den 21 april skrev professorn i
internationell rätt Richard Falk: "Flera betydelsefulla
regeringar grep gladeligen tillfället att koppla ihop
sina försök att tysta självständighetsrörelser med det
amerikanska kriget mot global terrorism. Ingen ut-
nyttjade detta mer än Ariel Sharons israeliska rege-
ring."
Genom att inte begränsa och precisera vad som
menades med terrorism menar Falk att Bushs rege-
ring tagit på sig ett omöjligt uppdrag utan slut. Endast
palestinskt våld utmålades som terrorism, medan det
statliga israeliska våldet genomfört med överlägsna
resurser inte betraktas som terrorism. Det är det som
inträffade i Jenin, Ramallah, Nablos och vid födelse-
kyrkan i Betlehem som är statlig terrorism av format.
Många är upprörda över självmordsbombare. Jag
kan dela den upprördheten. Men man måste också
ställa sig den fråga som Richard Falk ställer i DN:
"Vilken rätt till motstånd åtnjuter ett ockuperat folk
när den ockuperande makten struntar i internationell
lag och vägrar att retirera?" Våld löser inga konflik-
ter, bara fördjupar dem. Den olagliga ockupationen är
i sig en våldshandling som alstrar våldshandlingar
bland de ockuperade palestinierna.