Fru talman! I det här betänkandet behandlas mo-
tioner från den allmänna motionstiden rörande olika
fiskefrågor. Vi moderater har fyra reservationer som
vi alla anser lika viktiga, men jag yrkar bifall endast
till reservation 1.
Det är ytterst viktigt att fisket samordnas interna-
tionellt. Fisk är en begränsad biologisk resurs som
inte får beskattas hur som helst. Vi måste ha överens-
kommelser med andra fiskenationer om kvoter som
garanterar olika fiskarters fortbestånd. I en av våra
reservationer pekar vi på det och att redskap som
hotar eller skadar en tillräcklig reproduktion inte får
användas.
I februari i år beslutade Warszawakommissionen
om en aktionsplan för den vilda laxen i Östersjön som
hotas av utfiskning och sjukdomen M 74. Fiskeriver-
ket har vidtagit vissa åtgärder för att freda den vilda
laxen samt redovisat planer för hur fisket skall bedri-
vas i framtiden. Men det behövs ytterligare interna-
tionella överenskommelser om kraftigt reducerade
fiskekvoter för att rädda den vilda laxen och även
andra hotade fiskarter i Östersjön.
Fiskeriverkets åtgärder har viss effekt, men Sveri-
ge kan inte ensamt klara de komplicerade problemen.
Dessutom har Fiskeriverkets åtgärder på ett upprö-
rande sätt drabbat yrkesfiskarna längs kusten i Norr-
botten och Västerbotten genom att allt yrkesfiske
förbjudits i samtliga vildlaxälvar och deras frednings-
områden.
I Nordatlanten finns ett internationellt samarbete
där Sverige deltar som innebär ett totalt förbud av
fiske av lax på internationellt vatten och ett begränsat
yrkesfiske inom atlantlaxens tillväxtområden. I det
innanhav som vi i Sverige har öster om oss fiskas
drygt 90 % av all lax i Östersjön på internationellt
vatten. Vi borde kunna få till stånd liknande interna-
tionella överenskommelser om Östersjön, Bottenhavet
och Bottenviken som de som gäller Nordatlanten.
Yrkesfiskarna längs Västerbottens- och Norrbot-
tenskusten tar faktiskt upp en mycket liten del av den
totala tillgången på lax, eftersom merparten tas upp i
Östersjön. Det totalförbud som Fiskeriverket beslutat
om för andra året i rad längs norra Norrlandskusten
innebär att yrkesfiskarna här med stor sannolikhet
kommer att försvinna, och med dem en genuin skär-
gårds- och fiskarkultur. De får ersättning för förlorad
fiskfångst. Men får de ersättning för gjorda investe-
ringar i båtar, magasin, redskap och kylanläggningar?
Det är fiskarfamiljer som drabbas hårt och i mitt tycke
orättvist, eftersom andra fiskare i Sverige och i andra
länder runt Östersjön inte drabbas av ett totalt fis-
kestopp.
Borde det inte vara möjligt att fördela de tillåtna
laxfångsterna på annat sätt - just nu akut inom Sveri-
ge och snart, eller så fort som det är möjligt, genom
internationella överenskommelser skära ned kvoterna
rejält i Östersjön?
Eftersom fiskets värde ökar blir brotten mot lag-
stiftning och avtal inom fiskets området allt vanligare.
Det är väl omvittnat att internationellt överenskomna
fiskekvoter överskrids. För att effektivt kunna över-
vaka hur fisket bedrivs och vad som fiskas bör Sveri-
ge verka för en övervakning ute på havet och ett kraft-
fullare sanktionssystem.
Sedan lagen om fiskevårdsområden kom år 1981
har mer än 1 800 fiskevårdsområden bildats i vårt
land. Det är främst i enskilda vatten och på frivillig
grund som dessa områden bildats av fiskerättsägarna.
I de områden där fritt handredskapsfiske infördes
bildas inga fiskevårdsområden. Här nyttjas resurserna
utan tillsyn, utan lokala regler för miljöhänsyn och
utan möjlighet för ägarna till fiskerätten att på ett
effektivt sätt kunna nyttja tillgången till nytta för sin
bygd.
Längs kusten och i de stora sjöarna bör det därför
skapas möjligheter att på frivillig väg bilda fiskesköt-
selområden där man förvaltar och upplåter fiske samt
har tillsyn och bedriver fiskevård. Både enskilt och
allmänt vatten borde kunna ingå i dessa fiskevårds-
och fiskeskötselområden. De allmänna vattnen skulle
då också få en bättre skötsel, eftersom staten saknar
tillräckliga medel för detta.