Fru talman! Det som präglat mycket av 80- och
90-talen har varit kommersialiseringen - mark-
nadstillbedjandet på demokratins bekostnad. Det har
satt sina spår i debattklimatet men också i sam-
hällsutvecklingen. Det har självfallet också präglat
kulturdebatten, kulturlivet och kulturpolitiken.
Nu vänder de politiska vindarna. Värderingar och
ord som solidaritet, empati och rättvisa kommer till-
baka. Så mitt i allt detta, när hoppet återvänder till oss
som inte skäms över att kalla oss demokratiska socia-
lister, briserar högerpolitiken - tydligast i Stockholm,
men också på andra håll. Utslagna ska gömmas undan
och städas bort. Kulturen ska marknadsutsättas, pri-
vatiseras och bantas. Kommers och entreprenörskap
är orden för dagen.
Jag förstår att moderaterna i denna kammare helst
inte vill tala om detta, men det handlar inte om en
kommunalpolitisk angelägenhet. Det handlar om
Stockholm - landets huvudstad - som modell för
många andra borgerligt styrda städer och kommuner.
Det inger sorgsenhet - det var det som drabbade mig
först - och inte stridslystnad. Det är precis som om
det plötsligt skulle vara bortglömt att själva grunden
för den statliga kulturpolitiken och för all offent-
ligstödd kultur är just detta att vi ska stötta och sti-
mulera det som inte kan leva på marknaden. Det
gäller kultur som kräver sådana konstnärliga utveck-
lingsinsatser och kultur som har ambitionen att nå ut
och finnas i hela landet, så att det finns ett rikt kultur-
liv inte bara i Stockholms innerstad. Dessutom ska
det vara en social spridning som innebär att kultur
inte ska förminskas till att vara ett överklassprivilegi-
um.
I Stockholm är det värst. Där utarmas förorterna.
Folkbildning, kulturverksamheter och bibliotek ban-
tas och attackeras som om målet vore delad stad,
ökad konfrontation och ökade klyftor. Här i kamma-
ren demonstreras samma träffsäkerhet med kraftiga
besparingar, privatiseringar och särskilda attacker -
som varje år i denna kammare - på Rikskonserter, på
Riksteatern, på Riksutställningar, på Arbetets muse-
um, på En bok för alla, osv., som om målet vore delat
land och ökade klyftor. Värst tycker jag ändå att det
är med just biblioteken. Vi ser i förlängningen risken
för att bibliotek på lite sikt, tyvärr med stöd av Folk-
partiet i Stockholm, kommer att förvandlas till flip-
perhallar.
Från regeringens sida har vi valt att de senaste
åren satsa väldigt koncentrerat på litteraturen, läsan-
det och biblioteken. Vi har satsat på konstnärens
villkor och på den kulturella infrastrukturen i hela
landet. Men läsandet och litteraturen har varit grund-
bulten därför att vår övertygelse är att detta är så
viktigt för oss som enskilda individer men också som
medborgare - demokratiska varelser och kulturella
varelser. Det är dessutom så att biblioteken är de mest
besökta kulturinstitutioner vi har. Dessa kulturhus har
de lägsta trösklarna, och de finns dessutom i varje
kommun i hela landet.
Så till hoten. Det har varit besparingar och ned-
dragningar under en tid. Vi vet att ungefär 20 % av
filialerna har försvunnit. Vi vet att man då tappar en
viss typ av låntagare - dem som man är väldigt an-
gelägen om att nå. Det dystra är att de stora neddrag-
ningarna har ägt rum i de ekonomiskt relativt starka
mellanstora kommunerna i Mellansverige och ganska
systematiskt i miljonprogramområdena. Det tycker
jag är en väldigt dyster utveckling.
Det nya som har kommit till - det nya illavarslan-
de - gäller de kommuner som nu vill överlämna drif-
ten av sina folkbibliotek till privata aktörer. Redan
nästa år räknar t.ex. Stockholm med att anbudsupp-
handla bibliotek i stadsdelsnämnder som Farsta,
Vantör, Skärholmen och Rinkeby. En konsekvens kan
bli att dessa bibliotek hamnar utanför det offentligt
uppbyggda systemet med fjärrlån och andra gemen-
samma utvecklingsmöjligheter, och då är vi inne på
det sluttande plan där vi bryter sönder denna viktiga
del av vår kultur och av vår demokrati.
Från regeringens sida kommer vi att fortsätta prio-
ritera läsandet, litteraturen och biblioteken. Det står
först. Det står högst. Vi kommer att återkomma med
åtgärder i olika sammanhang framöver, och vi kom-
mer också att föra en stenhård kamp mot det kultur-
barbari som vi ser i Stockholm.
För regeringen har det varit självklart att trots de
ekonomiskt hårda och tuffa åren öka den statliga
kulturbudgeten med en bra bit över en halv miljard
kronor i nivåhöjning varje år. För oss har det själv-
klart varit en viktig sak att försvara den offentligfi-
nansierade kulturen.
Jag ska besvara några av de frågor som har ställts
och börja med frågan om en flytt av ledningen för
Statens sjöhistoriska museer till Karlskrona. Frågan
behandlades faktiskt redan i samband med att Ma-
rinmuseum fördes över från Statens försvarshistoriska
museer. Organisationskommittén med uppdrag att
förbereda omorganisationen gavs ett tilläggsuppdrag
om att även redovisa förutsättningarna för att lokali-
sera ledningen för Statens sjöhistoriska museer till
Karlskrona. Kommittén - Björn Kaaling, socialde-
mokratisk ledamot av denna riksdag och då i kultur-
utskottet - kom i sitt betänkande fram till slutsatsen
att utarbetandet av den gemensamma målsättningen,
ansvarsdelegeringen och fördelningen av resurser är
viktiga frågor för myndigheten de närmaste åren.
Man skriver att ledningen därför bör lokaliseras där
den har de bästa förutsättningarna för att leda hela
myndigheten och upprätthålla nationella och interna-
tionella kontakter.
Efter detta har vi från regeringens sida gett Sta-
tens sjöhistoriska museer ett uppdrag att utreda kon-
sekvenserna av en flyttning till Karlskrona. Såväl
utredningen som huvuddelen av remissvaren pekar i
en och samma riktning.
En flytt kommer att leda till betydande fördyring-
ar, och de eventuella regionalpolitiska eller kulturpo-
litiska fördelarna är mycket begränsade. Samtidigt vet
vi att Marinmuseum behöver extra ekonomiska resur-
ser för att kunna färdigställa sina basutställningar, och
vi vet att personalen av penningskäl har en pressad
arbetssituation. I detta läge har vi i regeringen haft
svårt att finna argument för att genomföra en kostsam
och organisatoriskt mindre angelägen, kanske t.o.m.
tveksam, flyttning av myndighetens ledning. Vi har i
dag ett omfattande underlag för att bedöma var led-
ningen för Statens sjöhistoriska museer bör vara lo-
kaliserad för att kunna sköta myndigheten på effekti-
vast möjliga sätt. Vi har utredningen. Vi har remiss-
svaren. Vi kan dessutom dra slutsatser från myndig-
hetens första hela år med den nuvarande organisatio-
nen. Allt detta har vi i regeringen tagit hänsyn till,
och det är skälet till att vi har återkommit till riksda-
gen med dessa nya kompletterande uppgifter. Vi
hoppas naturligtvis att riksdagen ska finna detta in-
tressant och föra resonemang i stället för att inrikta
sig på att försöka utdela reprimander.
Vi har självfallet inte från regeringens sida strun-
tat i riksdagens beslut. Möjligen har vi varit naiva nog
att tro att det inte är prestigen utan sakfrågan som är
det viktiga i detta sammanhang. Det som är bra för de
sjöhistoriska museerna och för Marinmuseum bör
vara det viktigaste av allt. Det har möjligen varit naivt
av oss att utgå från detta.
Jag ber att få återkomma med frågan om förslags-
rätten i någon replik. Min talartid är nämligen snart
ute.
Jag vill dock gärna avsluta med att säga att vi
kommer att fortsätta att driva den kulturpolitik som vi
har bedrivit ända sedan kulturpropositionen 1996.
Mycket återstår att göra, precis som Annika Nilsson
och andra har sagt. Vi kommer att återkomma med
mängder av förslag till riksdagen när det gäller det
här. Tack!