Herr talman! I dag debatterar vi ett betänkande som på flera sätt är ganska märkligt. De fem samlade högerpartierna önskar sig ett tillkännagivande till regeringen om att en nedlagd utredning ska återupptas och att det ska göras med tidigare beslutade direktiv.
Om det inte fanns risk att en sådan process tar tid och energi från ett mycket viktigt förändringsarbete i en mycket viktig myndighet skulle det här kravet i huvudsak ha komiska kvaliteter. Här har vi alltså fyra partier som aktivt önskar använda riksdagen som arena för att påminna om sina egna monumentala misslyckanden på ett centralt fält - misslyckanden som på ett avgörande sätt bidrog till en rekordartad valförlust. Och så har vi ett parti som huvudsakligen är helt ointresserat av den här frågan - och de flesta andra frågor - men som tycker att det är roligt att ställa till med hyss ibland och som har bestämt sig för att hänga på och se vad som händer. Som det är nu blir det ju bara märkligt.
Det är ett faktum att Arbetsförmedlingen har problem. Man kan utan vidare säga att Arbetsförmedlingen har mycket stora problem. Förtroendet för myndigheten är lågt hos de arbetslösa, hos många arbetsgivare och hos allmänheten i övrigt. Det är allvarligt, och det är inte alls förvånande.
Det mest grundläggande skälet till att man har lågt förtroende för Arbetsförmedlingen är att arbetslösheten är mycket stor. Det finns väldigt många människor som behöver stöd, och många får inte det stöd som de behöver.
För att råda bot på det problemet behövs det först och främst en omläggning av den ekonomiska politiken jämfört med hur det var förut. En politik för investeringar och anställningar är det som behövs i stället för den misslyckade, ideologiskt enkelspåriga politik vi har sett de åtta senaste åren. Det är en politik där man hoppas att om de mest välbeställda bara blir ännu mer välbeställda ska de hitta på en massa bra grejer som skapar välstånd och välfärd. Det är en politik som dessvärre har blivit ytterligare förlängd tack vare just de fem högerpartier som står bakom det här betänkandet.
Men det är inte bara misslyckandet med den ekonomiska politiken som förklarar situationen på Arbetsförmedlingen i dag. Också utformningen av arbetsmarknadspolitiken och de direktiv som Arbetsförmedlingen fick genom åren av den tidigare regeringen har haft en påtagligt negativ effekt på myndighetens möjligheter att göra det som de flesta människor förväntar sig av Arbetsförmedlingen, nämligen att den ska hjälpa människor som är arbetslösa att hitta fram till arbete och bli bättre rustade för att göra det.
Den korta sammanfattningen är att man tidigare har haft en politik som har varit helt inriktad på att bekämpa de arbetslösa i stället för att bekämpa arbetslösheten. Helt i linje med det har också Arbetsförmedlingen fått mer och mer av kontroll- och bestraffningsfunktioner gentemot de inskrivna. Det är klart att det dels har gett mindre tid och energi till att ha arbetsgivarkontakter och personlig kontakt med de arbetslösa, dels har tärt på förtroendet i kontakten.
Den som har brytt sig om att lyssna på signalerna från personalen på Arbetsförmedlingen har inte heller missat att detta har varit väldigt jobbigt för många av de anställda där eftersom de i likhet med andra människor vill göra ett bra jobb och hjälpa folk. Raimo Pärssinen var inne på det. Det skapades en dålig kultur på Arbetsförmedlingen under tidigare generaldirektörer, som de borgerliga under partyaktiga former lanserade som det som skulle lösa alla problem. Det här tar tid att fixa, och det ska vi komma ihåg.
En annan del av Alliansregeringens politik för Arbetsförmedlingen, som ligger helt i linje med den ideologiska uppfattning som jag beskrev tidigare, var att man i olika omgångar pressade fram en tvångsmässig upphandlingsverksamhet.
Arbetsförmedlingen har alltså haft ett krav på sig att lägga ut delar av sin egen verksamhet. Det har dels lett till samordningsproblem och förlust av kärnkompetens, dels lett till att det har varit väldigt många oseriösa aktörer som har tagit emot pengar. Det har varit coacher med sektpedagogik, och det har varit fas 3-anordnare som har tjänat väldigt gott på att ha väldigt dåliga typer av åtgärder. Men det är klart att det blir så om man till varje pris vill att man ska fortsätta med mer och mer privatisering.
Vad tänker då företrädarna för den här politiken när de nu av svenska folket har fått den fina möjligheten att kontemplera över sina egna insatser i opposition? Jo, de vill ha mer av samma sak. Man kan titta på direktiven till den utredning som den nuvarande regeringen avslutade. I några fall är det väldigt allmänt hållna direktiv. I andra fall är de inriktade på ytterligare uppsplittring och tvångsprivatisering av verksamheter.
Man skriver att man vill "utreda möjligheten och lämpligheten att konkurrensutsätta vissa delar av Arbetsförmedlingens verksamhet som inte utgörs av myndighetsutövning". Det är ett krångligt sätt att säga att man helst vill att Arbetsförmedlingen i ännu mindre grad ska vara en myndighet som är en del av en arbetsmarknadsmodell där individer får hjälp av samhället att komma på fötter när de har drabbats av arbetslöshet och i ännu större grad ska vara en kontroll- och bestraffningsmyndighet. Det är ganska beklämmande.
Herr talman! Vänsterpartiet har många och starka synpunkter på jobbpolitiken och på de arbetsmarknadspolitiska programmen. Vi kommer att följa upp det som sker i förhandlingar och i samarbete med regeringen när det låter sig göras och utifrån vår konstruktiva oppositionsroll när det passar bättre.
Också när det gäller Arbetsförmedlingens arbete har vi presenterat vår syn i tidigare motioner och på andra sätt. Det är vår bestämda uppfattning att det finns ett behov av ett stort förändringsarbete på Arbetsförmedlingen. Men vi, liksom högerpartierna, känner till att det pågår ett sådant arbete, som det ännu är alltför tidigt att utvärdera.
Det är också så att den nuvarande regeringen har tagit en del snabba grepp om Arbetsförmedlingen. Redan i det första regleringsbrevet försökte man inrikta arbetet mer mot matchning och mot arbetsgivares och arbetssökandes enskilda behov. I dag kan vi i tidningen läsa en artikel med rubriken: "Arbetsförmedlingen lättar på 'krångliga' regler". Det står: "Arbetsförmedlingen drar ned på sina stenhårda och tidsödande kontroller." Det är sådant som har gett högerpartierna panik. Man tycker väl att det är tråkigt att man ska hålla på med det. I stället vill man ha en lite fluffig och stor utredning.
Behövs det ytterligare uppföljning och översyn? Ja, det gör det helt säkert, men det blir ju inte seriöst att komma och ropa efter sina egna bortsprungna käpphästar så här kort tid efter valet. Hade man varit genuint intresserad av att förbättra Arbetsförmedlingens arbete hade man ansträngt sig lite grann. Då hade rimligen förslagen också sett annorlunda ut.
Sveriges arbetslösa behöver en jobbpolitik värd namnet, och Sveriges arbetsförmedlare behöver tilltro till sin kompetens samt verktyg som gör det möjligt att göra ett bra jobb. Ingen behöver att en allians av dokumenterat misslyckade arbetsmarknadspolitiker och sensationslystna enfrågepartister ska spela ett spel med riksdagens befogenheter och försöka utfärda utredningsdirektiv åt regeringen. Därför, herr talman, har vi utformat och ställt oss bakom en gemensam reservation med regeringspartierna i den här frågan. Jag yrkar bifall till den reservationen.
(Applåder)