Herr talman! Jag behöver inte förläsa mig på förslagen till utredningsdirektiv för att fundera över nyliberala skräckfantasier. Det finns åtta års konkret politik med propositioner och allt möjligt att se tillbaka på.
Det är effekten av detta vi ser på arbetsmarknaden i allmänhet och på arbetsmarknadspolitiken och Arbetsförmedlingen i synnerhet. Det är där vi närmar oss en kärna. Hanif Bali säger hela tiden att de inte vet. Det är möjligt att ni inte vet en massa saker, men vi vet en hel del saker genom att fråga människor och se på vad som händer i verkligheten.
Vi vet att Arbetsförmedlingen har haft för lite tid till att ägna sig åt sin riktiga kärnverksamhet. Vi vet att det har funnits en stor frustration hos dem som har jobbat på Arbetsförmedlingen, att de inte kan använda sin tid åt att hjälpa folk att komma närmare arbete. Vi vet att det har varit svårt för de arbetslösa att känna att de kan få stödet framöver. Vi vet också att det är ett allvarligt problem att de som inte står längst bort från arbetsmarknaden inte har fått ordentlig hjälp från Arbetsförmedlingen och därför i många fall hamnar längre bort från arbetsmarknaden än vad de skulle behöva.
Alla dessa saker är konkreta, ordentliga problem som den här regeringen är igång med och som det kan finnas all anledning att trycka på senare för att det ska ske. Men då ska det motsatta göras än att gå tillbaka till direktiv som var dåliga när de knåpades ihop och som ännu mer har spelat ut sin roll. Det är lite där vi står och tjafsar i dag. Det är lite tråkigt och synd eftersom det är ett hinder för att förbättra Arbetsförmedlingen, men det är naturligtvis inte ett oöverstigligt hinder. Det kommer nog att i slutändan fixa sig till det bättre i alla fall.