Herr talman! Det är trevligt att få diskutera utbildningspolitik igen. Det var ungefär åtta år sedan jag gjorde det senast. Det kommer inte att bli så många gånger mer, eftersom jag nästa vecka kommer att sluta som ledamot. Därför är det mycket roligt att återigen få debattera utbildningspolitik här i kammaren.
För att jag inte ska glömma bort det börjar jag med att yrka bifall till utskottets förslag i samtliga betänkanden inklusive de tillkännagivanden som finns där.
Om vi menar allvar med en skola som utvecklar Sverige, som får vårt land att växa och som får människor, individer och elever att växa är det mycket viktigt att vi ser möjligheterna.
När jag lyssnar på denna debatt i dag och hör dessa svartvita skildringar - antingen är allt perfekt eller också är det kolsvart - tänker jag att verkligheten inte är svartvit. Verkligheten är väl mer regnbågsfärgad? Verkligheten är sådan att vi kan se möjligheter i allting. Det är det som vår regering har arbetat med, nämligen att försöka skapa en skola och ett utbildningssystem som bygger på kunskap, beprövad erfarenhet och vetenskap. Det är det som i alla fall jag saknade under allianstiden.
När jag någon gång på allvar frågade Jan Björklund om en skola som är byggd på vetenskap fick jag svaret av dåvarande utbildningsministern att det finns så många forskare och så många vetenskaper att det inte finns någonting att lita på där.
Det var därför som denna S- och MP-regering tog ett rejält tag om detta och med Skolkommissionen frågade forskningen och vetenskapen hur vi ska göra. Det var inte så att vi politiker bara satte oss i en skrubb och tittade i våra partiprogram och började fundera på vad vi skulle göra. Vi frågade forskningen och professionen - lärarna. Det är detta som vi nu arbetar med. Men det tar längre tid än en mandatperiod att bygga om. Det handlar nämligen om att skapa en annan syn på skolan.
När vi diskuterar hur vi ska göra den svenska skolan bättre ska den bygga på forskning och beprövad erfarenhet, inte på våra fantasier. Jag är över 60 år nu. Ska jag börja fundera på hur det var när jag gick skolan? Nu är jag i och för sig lärare och har jobbat i skolan en hel del och har denna erfarenhet. Men fortfarande ligger detta bakåt i tiden. Jag vill ju titta framåt. Jag vill se vad vi ska skapa. Det är det som är tanken med att jobba långsiktigt. Då kommer resultaten inte alltid fort. Då tar det tid.
Nu ser vi hur regeringen lägger fram förslag efter förslag, inte om att förstatliga utan om att stärka statens roll, att stärka den socioekonomiska viktningen och att se till att de utsatta områdena, där vi har de svåraste förhållanden i skolan, får mer resurser än andra.
Det är ju det som är det viktiga - att det börjar bli verklighet i det här. Jag ser det själv hemma i Södertälje, där vi under de senaste sex sju åren har haft konstant förbättrade resultat i våra skolor - i några av Sveriges fattigaste och mest utsatta områden - för att kommunen har satsat rejält. Man har satsat på två lärare i varje klass. Det låter ju jättegammalt och nästan som en travesti på Kar de Mumma, som skrev Två år i varje klass . Vi satsar i stället på två lärare i varje klass så att eleverna kan växa och få det stöd de behöver. Men då behövs det resurser, och det är ju det man har tillsatt.
Sedan måste vi också börja fundera på de grundläggande problem vi har i Sverige. Ett av de mest allvarliga och grundläggande problemen har varit att vi har satsat för sent. Det är först i högstadiet eleverna har fått det där extra stödet, och det är jätteviktigt att det stödet kommer tidigare. Där har Finland varit ett föregångsland där vi har kunnat se tydligt att man rättar till det från början om eleven får stöd tidigt. Då tappar eleven inte lusten, och då går eleven inte över till att mobba i stället för att lära sig.
Det är jättespännande att det ändå verkar som att vi nu har nått en samsyn kring läsa-skriva-räkna-garantin och som att vi kan enas. I en svår parlamentarisk situation måste man ju ta och ge. Det är viktigt, för det handlar om enskilda elevers resultat - om enskilda elevers öde, om hur de ska klara skolan framöver och om hur vi kan bygga framtida resultat. Det där tar längre tid än fyra år; det tar ju minst nio år innan eleven har gått ut nian, och sedan är det gymnasiet på det - och sedan högskolan. Det är alltså viktiga steg för den enskilde att vi har identifierat åtgärder och nu genomför dem, i stället för att hela tiden hemfalla till svartmålning.
Även om jag först blev fruktansvärt besviken när jag hörde alliansutspelet om yrkesgymnasierna och högskolebehörigheten hoppas jag att vi även där kan hitta gemensamma lösningar. Det handlar nämligen om att vi måste tänka tillbaka; jag minns att jag hörde partivänner i såväl Moderaterna som Centern och KD säga efter valet 2014 att de insåg att det där med att ta bort den generella högskolebehörigheten från yrkesprogrammen nog var fel. Nu verkar det vara rätt.
Sedan sa Jan Björklund i Agenda , när Anna Ekström blev utnämnd till gymnasieminister, att han skulle kunna tänka sig att gå med på en sådan reform bara det finns möjlighet att välja bort högskolebehörigheten. Ja, det är ju precis det regeringen har presenterat. Jag vill inte fördjupa mig för mycket i detta, men jag vill ändå peka på att jag hoppas att vi kan ha en dialog om de här frågorna om inte det svartvita synsättet har tagit över för mycket. Det är när ett svartvitt synsätt tar över som politiken blir konstig och fel.
Det är viktigt att vi faktiskt ser tydligt hur vi kan bygga långsiktiga strategier. Det är det vår regering nu har gjort - man har försökt att långsiktigt se hur vi kan ha vetenskapligt grundade erfarenheter. Hur kan vi låta dem vägleda oss in i framtiden och låta oss se hur våra elever kan få en bättre skola, så att vi kan höja resultatet långsiktigt? Det handlar inte om fyraårsperspektiv utan kanske om tolvårsperspektiv, eller tjugoårsperspektiv - vad vet jag? Jag tycker att det är viktigt att vi tänker långsiktigt när vi tittar på de olika motioner vi behandlar.
Jag vill lägga till något om en helt annan fråga - nu byter jag fokus helt - nämligen den mejlflod vi har fått i våra mejlboxar angående porrfria datorer. Jag måste ändå påpeka att det pågår ett arbete inom regeringen. Tillsammans med Skolverket och SKL arbetar man nu för att se till att porrfilter installeras i alla Sveriges skoldatorer. Hur röstresultatet än må bli när det gäller den motion vi behandlar kommer det inte att avgöra detta, utan det som kommer att avgöra detta är att vi pratar med SKL och att regeringen tar initiativ. Det arbetet pågår. Jag tror inte att det finns någon i den här salen som inte vill ha porrfria datorer i våra skolor. Det borde vi alla vara helt överens om.