Herr talman! Det är naturligtvis både-och. Självklart är det så. För det första handlar politik om att anpassa samhället till människorna. Man kan ha ett arbetsmarknadspolitiskt läge som innebär att människor i stor utsträckning kan ha möjligheten att välja att till och med gå direkt från gymnasiet. Vissa gymnasiala utbildningar leder rakt ut i arbetslivet. Man rycker i dem som går där, inte minst från företagarhåll. De eleverna kan välja att gå rakt ut i arbetslivet. Då anpassar vi oss.
Men självklart ska man också ha möjlighet att både misslyckas och få komma tillbaka. Därför avskaffar vi inte vuxenutbildningen. Vi anpassar den. Men vi vill inte ha vuxenutbildningen som ett konkurrensmedel.
Den neddragning som vi nu har debatterat under så evinnerligt många replikskiften här - man fick nästan intrycket av att det var en budgetdebatt vi stod i i stället för ett betänkande om vuxenutbildningen - har naturligtvis varit en anpassning. Vi har plockat bort den del där man läser upp betygen just för att konkurrensförbättra sin situation.
Det är borttaget. Det motsvarar ungefär den anpassning vi har gjort i vuxenutbildningen.
Men vuxenutbildningen ska finnas, både som ett livslångt lärande, som en dröm, som en vision och som en anpassning till det arbetsmarknadspolitiska läget.