Fru talman! För att generationer av människor framöver ska kunna leva och verka i den arktiska regionen krävs att vi har en klimatpolitik som på bred front hanterar klimatkrisen. Klimatförändringarna drabbar Arktis hårdare än vad de drabbar någon annan region i världen. Temperaturhöjningarna, förlusten av biologisk mångfald, isarna som smälter och så vidare är än så länge bara toppen på isberget av de konsekvenser som vi kommer att få se av krisen och dess effekter.
När Sverige nu skriver ihop en arktisk strategi, vilket för all del är bra, är det tydligt att det är den internationella samverkan och säkerhetsfrågorna som sätts i första rummet. Men låt oss ha helt klart för oss att vi utan ett fungerande klimat och en fungerande natur och miljö heller inte kommer att ha något annat. Det kommer inte att finnas något att försvara, och i ett värsta scenario kan det bli ett område där människan varken kan eller vill vara.
Två sidor får klimat och biologisk mångfald i strategin. Det duger helt enkelt inte.
En vänsterpartistisk strategi för Arktis hade satt klimatet i första rummet och tydligare knutit samman lösningarna för Arktis med Sveriges övergripande klimatpolitik. Det är inte främst utsläppen i den arktiska regionen som driver på uppvärmningen. Utsläppen finns där också, men framför allt finns de i de rika delarna av världen.
Senare i vår kommer utrikesministrarna inom Arktiska rådet att träffas. Förhoppningsvis kan man skriva under en gemensam klimatdeklaration, vilket inte lyckades senast i Rovaniemi.
Min fråga till utrikesministern är: När statsrådet senare i vår träffar sina kollegor från de andra arktiska länderna, hur kommer statsrådet att agera för att säkerställa att klimatet hamnar högst upp på den politiska agendan?