Fru talman! Den regeringsskrivelse som här skall
debatteras handlar om hur det har gått för de bolag
staten äger. Men en underliggande diskussion handlar
om statens roll i ett modernt, demokratiskt och mark-
nadsekonomiskt samhälle. Skall staten själv vara en
verksam aktör på denna marknad eller vara den som
sätter upp spelreglerna för alla andra och inget annat?
Det finns tre grundläggande problem med statens
ägande av företag.
1. Staten skall fungera som en balanserande part
gentemot marknaden, ställa upp generella regler och
se till att de efterlevs. Marknadsekonomin bygger inte
på en total anarki, som en del tycks tro, utan på en
stark och tydlig lagreglerande statsmakt. En sådan
makt bygger på att alla måste kunna lita på dess
oväldiga agerande och neutralitet i de enskilda situa-
tionerna. En statsmakt som samtidigt agerar som
ägare till konkurrerande företag på en marknad får allt
svårare att hålla denna rågång tydlig och än värre: kan
av dem som berörs lätt misstänkas för att inte vara
opartisk.
2. Även om det kan synas som om de flesta statli-
ga företag genererar vinst, i varje fall i dag, är det
ändå så att staten genom att leka företagsägare gör att
vi alla som medborgare via våra skattemedel tvingas
ta affärsmässiga risker. Man är utan den insyn som
övrig offentlig demokratisk verksamhet är omgärdad
av. I princip kan ju allt i ett företag stämplas som
affärshemlighet.
3. Den sista punkten följer egentligen av de redan
nämnda två. Statliga företag kan konkurrera på ojäm-
lika villkor mot tänkbara andra aktörer, som därmed
riskerar att slås ut. Genom att ha hela skattekollektivet
bakom sig har dessa företag en säkerhet som få andra
och kan därmed ges gynnsammare villkor. Genom att
ägas och styras av samma part, som sätter upp spel-
reglerna för hela marknaden, och därmed vara en
blandform mellan företag och verk eller myndighet,
som dessutom de flesta en gång i tiden var, är det
ofrånkomligt att de får ett lyssnande öra som ingen
annan vid tillkomsten av regleringar.
Jag vill sammanföra hela detta resonemang till en
punkt: Statliga företag är en uppenbar gökunge i ett
modernt, demokratiskt och marknadsekonomiskt
samhälle. Det är därför bra att det tas ytterligare steg
för att minska det statliga ägandet i ett antal företag,
som det redogörs för i den aktuella skrivelsen. Jag
och Folkpartiet hoppas på en fullständig avveckling
härav i ett flertal av dessa och andra företag, vilket
omnämns i det särskilda yttrandet.
Men så länge staten är ägare av ett antal företag
måste en tydlighet i ägandet och syftet med det finnas.
Det kan finnas verksamheter som är s.k. naturliga
monopol, där det aldrig skapas en fungerande mark-
nad. Samtidigt krävs det en affärsmässighet i relatio-
nerna gentemot kunderna. En gång i tiden var post
och telefoni sådana verksamheter. Det var naturligt
för staten att sköta dem och att successivt göra dem
mer affärsmässiga, så att de i dag är renodlade före-
tag.
Den intressanta fråga som uppkommer i ett skede
när det faktiskt börjar uppstå en konkurrens på dessa
marknader är vilket syfte staten, dvs. vi alla i Sverige,
har med de företag vi nu äger.
Är det för att behålla någon form av monopol på
marknaden av nostalgiska kontrollskäl, exempelvis
vad gäller prissättningen? Är det för att tjäna pengar
åt skattebetalarna, som å andra sidan till nästan hund-
ra procent betalar för servicen i andra änden? Är det
för att kunna garantera en regionalpolitisk aspekt vad
gäller en servicegrad i hela landet som man anser att
marknaden inte klarar av? Är det för att bereda mar-
ken för en fullständigt konkurrensutsatt marknad och
under en övergångstid ha insyn och möjlighet till
påverkan på dess utveckling inifrån?
Det är en avsevärd skillnad mellan dessa och and-
ra mål med verksamheten. Några är dessutom mera
önskvärda än andra i ett liberalt perspektiv. I dag
synes det vara flera oförenliga mål som bolagen sam-
tidigt har att följa, men utan att det lyfts fram och
utvärderas. Jag vill ta ett konkret aktuellt exempel
som jag tror kan ge en bild av problemet och det
diffusa i att få klart vad som egentligen gäller, vad
man egentligen skall agera som. Det gäller Telia.
Hade det uttalade syftet med Telia varit klart - om
regeringen med sin redovisning av bolagets verksam-
het hade talat om vad det är, vad som gjorts för att nå
dithän samt vad som avses att göras - tror jag att den
nu mycket märkliga diskussionen om taxorna skulle
ha kunnat undvikas.
Den oklarhet som nu råder - om Telia skall kon-
kurrera om de attraktiva kunderna och agera själv-
ständigt på marknaden eller om Telia skall hålla nere
privatkundernas taxor i glesbygden för att de skall
kunna ringa grannen eller vårdcentralen billigt - hade
aldrig behövt uppstå, i alla fall inte efter det att beslut
är fattat i Telias styrelse.
Det blir närmast absurt när staten som ägare från-
händer sig sitt aktiva ägaransvar just för att man skall
vara neutral gentemot alla parter. När sedan bolaget
agerar som den fria aktör det skall vara går staten
ändå in och ger bassning i stället för att redan från
början vara en aktiv och tydlig ägarpart.
Exemplet Telia visar hur komplicerad bilden blir:
Är staten en generell reglerare eller en ägare? Hur
skall det egna bolaget och alla andra aktörer på mark-
naden veta vad som gäller? En levande och ständigt
uppdaterad syftesbeskrivning av varför staten alls
äger verksamheten och vad man önskar sig av den,
som man sedan håller sig till, hade åtminstone varit en
hjälp på vägen.
Därför är vi besvikna på utskottet för att man där
inte gått på flerpartimotionen om att i den årliga re-
dovisningen av statliga bolag också ta upp frågan om
statens syfte med sitt ägande i respektive bolag.
Fru talman! Mot denna bakgrund instämmer jag i
Ola Karlssons yrkande om bifall till reservation nr 1 i
betänkandet.