Herr talman! Gunilla Carlsson vet att stabilitetspakten diskuterats under väldigt lång tid av finansministrarna. Sverige har där haft en mycket bestämd uppfattning och lyckats uppnå att man blivit enig om en viss ordning i det hela.
Att Nederländerna sedan inte kan acceptera det som de andra kommit fram till utan fortfarande har vissa krav kvar tycker jag inte på något sätt visar att de haft möjlighet att uppnå någonting mer än vi i de överläggningar, förhandlingar, beslut och kompromissanden som man kommit fram till.
När det gäller Englands behov, deras röda linje att skydda skattereglerna, har de i slutändan fått något som vi stridit emot. Det har varit en av de saker som vi under dessa dagar ägnat tid åt, nämligen att försöka övertyga England om att vi faktiskt vill effektivisera arbetet när det gäller bekämpandet av brottsligheten, som var en av de frågor det gällde.
Men på vilket sätt skulle England ha varit mer aktivt, eller inte lagt sig platt, när det är vi som stridit för den effektiva utvecklingen av EU? Det är en mycket egendomligt bild som Gunilla Carlsson målar upp, och den är inte riktigt hederlig.