Fru talman! Miljöpartiet står bakom många av de
motioner som behandlas i detta betänkande. Jag tän-
ker försöka prata litet grand dels om de motioner som
handlar om hav, dels om dem som handlar om luft.
Om vi tittar på hur miljösituationen är i Sverige
kan vi se att vi trots många vackra mål faktiskt inte
går åt rätt håll. Det är inte bara det att vi inte når må-
len. I många fall blir det betydligt sämre. Vi går åt fel
håll. Då måste det vara ytterst angeläget för riksdagen
att se över dels vilka åtgärder vi borde ha vidtagit,
dels vilka åtgärder vi måste vidta i framtiden för att de
mål vi har faktiskt skall uppnås. Vi har ju ett syfte
med målen: Vi vill nämligen att miljön skall bli bätt-
re.
Både luftvården och vattenvården är alltså väsent-
liga när vi diskuterar detta. När man pratar om luft
och vatten kommer man också in på många frågor vi
diskuterat i andra sammanhang, t.ex. biologisk mång-
fald. Mycket av det vi gör innebär att den biologiska
mångfalden, antalet arter vi har i landet och antalet
individer vi har inom arterna minskar.
Därför är det oerhört angeläget att vi får fart på
miljöpolitiken i Sverige. Som det ser ut i dag står vi
mest och väntar på att EU skall hinna i kapp oss. I
bästa fall tycks det vara så att man anser att en bra
miljöpolitik i Sverige är att stå stilla. Det tycker inte
Miljöpartiet.
Vi har en reservation som handlar om aktionspla-
ner. Den hänger egentligen ihop med reservationen
som handlar om våtmarker, kväveutsläpp från re-
ningsverk, litet grand om de oljeutsläpp som kommer
från mark och vilka regler vi har för jordbrukets sköt-
sellagar.
Därför yrkar jag bifall bara till reservation 1, men
tänker prata även om de andra.
Mycket av det som hamnar i vattnet i dag kommer
från marken. Det innebär att om vi skall kunna kom-
ma till rätta med föroreningar i vattnet måste vi kom-
ma till rätta med det som sker på marken runtikring.
Vi måste se till att vi skapar våtmarker så att kväve
renas innan det kommer ut till t.ex. havet. Vi måste se
till att vi skapar skyddszoner utefter vattendrag, så att
mycket av de föroreningar som finns i marken, fram-
för allt konstgödsel, fastnar i vegetationen innan de
kommer ut i bäckarna. Vi måste se till att reningsver-
ken som finns runt våra kuster får en bra kväverening.
Tyvärr fungerar inget av det här i Sverige i dag. Vi
kan se att även i Skåne och Halland, där man verkli-
gen har försökt plocka fram en plan för hur man
skulle kunna komma till rätta med framför allt kväve-
läckaget från jordbruket, går man bet med dagens
lagstiftning. Man lyckas inte hejda utsläppet av de här
ämnena.
När vi kan konstatera att vi inte kan klara de mål
vi har satt upp måste vi fundera på vilka andra sätt vi
har att agera. Det kanske är dags nu att skapa ak-
tionsplaner som inom enskilda geografiska områden
säger hur vi samlat skall ta ett grepp för att komma till
rätta med miljöförstöringen och de utsläpp som finns
till hav och vatten.
Det här har vi skrivit om i reservation 1. Vi har
alltså inte fått igenom våra synpunkter i utskottet. Det
är dags att inse att vi måste ta helhetsgrepp om vi
menar allvar med miljöpolitiken.
Om man tittar på kvävereningen i kommunala re-
ningsverk ser man följande: När det gäller belastning-
en av förorenande ämnen till havet är det kvävet som
är den begränsande faktorn, dvs. att det finns ont om
kväve i havet naturligt. Tillför vi kväve får vi en rejäl
algtillväxt. Det finns nämligen gott om fosfor, och det
är just balansen mellan kväve och fosfor som innebär
att man får en algtillväxt.
Vi vet att vi har en tillväxt av giftalger i Östersjön
nästan varje år. Skall vi komma till rätta med det
måste vi få bra kväverening på de kommunala re-
ningsverken. Här går utvecklingen långsamt. Skall
man vara ärlig är de faktiskt duktigare i Polen.
Jag skulle vilja kommentera det Ola Sundell säger.
Han sprider nämligen en av de myter vi har i dag,
nämligen att luftföroreningarna är störst i Östeuropa.
Ola Sundell säger att vi har en miljöpolitik för att
skydda människors hälsa. Vi i Miljöpartiet vill skydda
betydligt mer. Det finns värden utöver människan i
naturen. Vi lever av naturen. Vi lever på att den kan
fungera. Vi lever av att de arter som finns i olika
ekologiska system kan vara kvar.
Men om man nu som Ola Sundell anser att vi har
en miljöpolitik för att skydda människors hälsa finns
det mycket intressant att titta på i Östeuropa. Det är
inte första gången jag tar upp detta i kammaren.
En effekt av miljöpolitiken är allergier. Det finns
en mycket intressant artikel som jag skall kopiera till
Ola Sundell. Han skall få den av mig. Den kommer
från Forskning och Framsteg nr 8 år 1995.
Man kan efter det att muren har fallit börja göra
jämförande studier mellan Östeuropa och Västeuropa.
Man kan se att Östeuropa trots miljöförstöringen från
framför allt brunkolsverk har en allergiförekomst på
5-6 %, medan vi i Sverige har en allergiförekomst på
70 % hos människor i låg ålder. Om det är människors
hälsa vi vill värna måste Östeuropa vara ett mycket
dåligt exempel.
Studier visar alltså att det finns viss typ av miljö-
förstöring som människan klarar ganska bra. Man
klarar denna gamla typ av miljöförstöring som finns i
Östeuropa ganska bra. Dessutom är den mycket lätt
att komma till rätta med, för det kräver en väl beprö-
vad teknik. Det handlar inte om teknikkunnande utan
om pengar.
Det finns en annan miljöproblematik i västvärlden,
nämligen kemikaliesamhället. Vi sprider ut en mängd
kemikalier både till luft och vatten. Det är ett mil-
jöproblem som är mycket svårare att komma till rätta
med. Vi har inte ens tagit första steget för att komma
till rätta med det. Det visar sig i form av allergier.
Om vi ser att vi även fortsättningsvis förorenar
havet måste vi komma till rätta med det. Det är möj-
ligt att det kan gå på frivillig väg i och med att EU:s
miljöstöd är utformade så, att man får bidrag om man
anlägger våtmarker och om man anlägger skyddszo-
ner. Om det inte går på frivillig väg är det faktiskt
dags att ta till lagstiftning om vi menar allvar med att
nå målen.
Vi har också en hel del om luftföroreningar i be-
tänkandet. Vi har en reservation - nr 14 - som handlar
om växthusgaser, som jag ber att få yrka bifall till.
Även här är det likadant. Det finns mål som vi inte
når. När det gäller t.ex. koldioxid finns det ett mål
som säger att vi skall stabilisera oss på 1990 års ut-
släppsnivå, och att koldioxidutsläppen skall börja
minska senast år 2000. De ökar i dag.
Vi måste också här fundera på hur vi skall vända
trenden. Hur skall vi få till stånd handlingsplaner som
gör att trenden börjar vända och att vi inte bara når
målet utan kommer dit vi vet att vi måste, nämligen
till den nivå som naturen tål? Den ligger långt under
de mål vi har.
Sverige har dessutom skrivit på Klimatkonventio-
nen. Trots det kan vi se att vi inte klarar målen.
Luftföroreningarna beror delvis på stora utsläpp.
Jag påstår att en annan myt i samhället är att vi vet
exakt vad som kommer ur alla industrier. Man får inte
svära i kammaren, men f-n tro´t! Det är inte så.
Vissa tycker hemskt mycket om att vi säger att det
är vad den enskilda konsumenten gör som betyder
någonting i industrin. Men när man börjar diskutera
dem som har kontrollen över industrin skulle jag vilja
påstå att det är ytterligare en myt. Vi har långt kvar
innan industrin är helt fri från de utsläpp som inte
borde finnas. Det finns t.o.m. vissa miljövårdare som
säger att de inte har någon aning om vad som släpps
ut, vare sig till luft eller vatten.
Vi visar också att det ibland är små källor som
betyder mycket. Båtmotorer, t.ex., har en enormt dålig
verkningsgrad. Vi menar att man ganska lätt skulle
kunna komma till rätta med det. Man skulle kunna
kräva att de kör på alkylatbensin. Det är en mycket
renare bensin som förbränns betydligt mer än vad
dagens bensin gör.
Vi menar att fyrtaktsmotorer borde tas fram. De
finns faktiskt. Då skall man kräva att de körs på mil-
jöklass 2.
Vi menar att man skall se till att alla båtmotorer
uppfyller de s.k. Bodensee steg 1-bestämmelserna,
som är krav på miljön.
Gräsklippare har också en oerhört dålig verk-
ningsgrad. Mycket går ut orenat. Det kommer ut ke-
mikalier som vi definitivt inte vill ha ut. Även här
finns det alternativ i dag. Det finns eldrivna och sol-
cellsdrivna gräsklippare.
Miljöpartiet har fått igenom någonting som heter
substitutionsprincipen, som på kemikalieområdet
innebär att det farligare alternativet skall försvinna ur
marknaden om det finns ett bättre, mindre miljöfarlig
alternativ. Man kan undra om det inte också borde
gälla denna typ av varor. Det är kanske dags att införa
en skrotningspremie på gräsklippare och säga att vi
måste bli av med dessa dåliga gräsklippare. Vi måste
se till att vi gynnar de gräsklippare som hör framtiden
till, nämligen de som går på el eller solceller. På sikt
kanske vi också här måste fundera på om det är ett
förbud vi måste ha.
Jag vill också yrka bifall till reservation 12 och 13
som handlar om detta.
Vi har också en reservation som handlar om Ska-
gerrak. Den kommer Per Lager att utveckla ytterliga-
re.
Det blir ganska många frågor som hanteras i ett
sammanhang i ett betänkande av detta slag, men jag
skulle vilja kommentera någonting som Lennart Bru-
nander har sagt.
Ett skäl för Miljöpartiet att säga nej till EU var
oljedirektivet. Oljedirektivet gör det nämligen nästan
omöjligt att satsa på alternativa bränslen. Oljedirekti-
vet säger att man får ha skattelindringar så länge
biobränslen används på försök, men så fort man
kommer över försöksstadiet måste skatterna vara
utformade på så sätt att biobränslet inte gynnas fram-
för oljan.
Detta grälar man mycket om i Frankrike i dag. I
Frankrike har bönder satsat på att ta fram framför allt
etanol. Produktionen börjar bli så stor att det verkli-
gen kan diskuteras om det är forskning eller inte.
Kommissionen hävdar att Frankrike inte längre får
ha kvar sin gynnsamma skatt på biobränslen därför att
man har för stor produktion. Man måste skärpa be-
skattningen så att man inte konkurrerar ut oljan.
Detta anser vi i Miljöpartiet vara ett av de vansin-
niga direktiv som finns i EU som definitivt inte är
framåtsyftande och som visar att man inte alltid är så
speciellt intresserad av en bra miljö.