Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till
reservationerna 2, 12 och 14.
Miljöpartiet de gröna anser det självklart att goda
kommunikationer är en viktig del av såväl livskvalitet
som utveckling. Men vi är också väl medvetna om att
såväl gods- som persontransporter innebär en resurs-
förbrukning som tär på vår miljö under hela kedjan.
Den största andelen av transportarbetet genomförs
med fossila bränslen. Från det att olja utvinns - raffi-
neras - transporteras till användare och slutligen
förbränns sker ett stort slitage på miljön. Det är dags
att trafikpolitiken inriktar sig på att förändra system
för att nå långsiktiga hälso- och miljöeffekter. Miljö-
partiet de grönas förslag till medelsfördelning för
åren 2000-2001 innehåller mycket radikala föränd-
ringar i förhållande till regeringens.
I våras lades en ny transportpolitik fast utifrån re-
geringens proposition om transportpolitik för en håll-
bar utveckling. I och med detta blev rågången mellan
Miljöpartiets politik och den av riksdagen beslutade
transportpolitiken tydlig.
Den nya transportpolitiken baseras på miljömål
som är helt otillräckliga om man skall kunna nå målet
om ett långsiktigt hållbart samhälle. Det gäller även,
och kanske än viktigare, styrmedlen för att nå miljö-
målen.
Miljöpartiets politik innehåller ett väl avvägt
styrmedelspaket som leder till en successiv höjning
av energi- och miljörelaterade skatter och avgifter det
närmaste decenniet inom ramen för en skatteväxling.
I Miljöpartiets politik är mål och medel i balans.
När det gäller vägtrafiken är en grön transportpo-
litik av nödvändighet inriktad på att miljön inte skall
hotas ytterligare. Vägtrafiken står för en global såväl
som lokal miljöpåverkan. Samtidigt som koldioxidut-
släppen påverkar det globala klimatet med efterföl-
jande konsekvenser, lider en stor mängd människor
av buller, allergier till följd av luftföroreningar, tra-
fikolyckor och intrång i boendemiljö varje år till följd
av vägtrafiken. Detta är i längden såväl socialt som
ekologiskt ohållbart. Miljöpartiets trafikpolitik syftar
till att minska såväl användningen av vägfordon som
transportmedel som att effektivisera den vägtrafik
som trots allt är nödvändig genom att marknaden
utvecklar alltmer bränslesnåla fordon och alternativa
drivmedel. Vägen dit är lång, men inte omöjlig.
Vi anser att det svenska vägnätet i huvudsak redan
är tillräckligt utbyggt och föreslår i stället att medel
uteslutande satsas på miljö- och trafiksäkerhetsåtgär-
der, på reinvesteringar i de delar av vägnätet som inte
är asfalterade samt på förstärkning av vägar med hård
belastning.
Miljöpartiet förordar generellt sett inte stråktän-
kandet och avvisar i huvudsak investeringar i denna
anda. Miljöpartiets förslag till väginvesteringar inom
ram är en kraftig nedskärning, 80 %, i förhållande till
regeringens förslag.
Dock föreslås att regionerna i samverkan med
Vägverket skall kunna disponera medel ur det regio-
nala självplaneringsanslag som vi tidigare föreslagit
till mindre trafiksäkerhets- och miljöförbättrande
åtgärder på statliga vägar inom det egna länet. Detta
anslag skall dock inte användas som en ersättning för
nedskärningen rakt av, utan endast beviljas i vissa
fall.
För närvarande arbetar en särskild utredare med
uppdraget att lämna ett förslag till lagstiftning för
miljöstyrande vägavgifter i tätort. Utgångspunkter för
arbetet är att avgiftssystemet skall vara till gagn för
miljö och framkomlighet samt att lagstiftningen skall
vara så utformad att vägavgifterna kan införas och
förändras genom respektive kommuns beslut.
Vi ser positivt på det arbete som regeringen initie-
rat och välkomnar regeringens skrivning i budgetpro-
positionen om att man kommer att överväga de för-
slag som den särskilde utredaren lämnar för att, om
kommuner så begär, kunna gå vidare i frågan.
Det är angeläget att arbetet bedrivs skyndsamt och
att regeringen snarast återkommer med lagförslag och
förslag om hur den tekniska utvecklingen av sådana
avgiftssystem kan stödjas. Vi instämmer i att berörda
kommuner och regioner skall ta slutlig ställning till
om och hur avgiftssystemen skall införas. Regelver-
ket bör vara så öppet som möjligt så att olika tekniska
lösningar - vägtullar, elektroniska debiteringssystem
m.m. - möjliggörs. Avgifterna bör kunna användas
även för satsningar på kollektivtrafik.
För att uppnå målen om ett långsiktigt hållbart
transportsystem är det nödvändigt att så mycket trafik
som möjligt förs över till det transportslag som är
minst miljöbelastande, nämligen järnvägen. Det kan
ske dels genom att järnvägens ekonomiska konkur-
renskraft förstärks i förhållande till andra trafikslag,
dels genom en snabbare utbyggnad av en konkur-
renskraftig infrastruktur för järnvägen.
Järnvägens grundläggande infrastruktur, som till
stora delar är från 1800-talet, försummades kraftigt
under några decennier från andra världskriget fram
till 80-talet. De senaste åren har dock en kraftig och
välkommen satsning skett på en modernisering av
järnvägsnät och rullande material, främst för snabb
interregional persontrafik och länstrafik. Nu finns det
en stor risk att den satsningen kommer av sig.
Riksdagen har, som svar på infrastrukturproposi-
tionen 1996, beslutat att fastställa en ram för natio-
nella järnvägsinvesteringar på endast 36 miljarder
kronor för tioårsperioden 1998-2007. Det innebär
nästan en halvering av de senaste årens investerings-
takt på järnvägsområdet. Miljöpartiet anser i stället att
investeringsramen för nationella järnvägsinvestering-
ar bör vara 78 miljarder kronor för denna period.
För att stärka godstrafikens konkurrenskraft be-
hövs omfattande investeringar som stärker kapacite-
ten bl.a. i det stora nord-sydliga huvudstråket genom
Sverige.
Det kräver bl.a. fler mötes- och förbigångsspår,
höjda axellaster, ökade lastprofiler, förbättrad kraft-
försörjning och förbättrade tågledningssystem. På sikt
bör ambitionen vara att renodla vissa linjer för gods-
trafik genom att skapa andra alternativ för den snabba
persontrafiken.
Vi föreslår också en satsning på det s.k. kapillära
nätet i form av hamn- och industrispår, terminaler och
omlastningsstationer samt en utbyggnad av system
för logistik och transportinformatik.
På personsidan måste målet vara att komma ned i
restider under tre timmar för de flesta relationer mel-
lan större städer i södra och mellersta Sverige. Då kan
tåget på allvar ta upp konkurrensen med flyget och
bilarna.
Flyget har expanderat kraftigt under senare tid.
Det är ett mycket allvarligt hot mot miljön. Flyget är
det sämsta färdmedlet vad gäller energiförbrukning
per passagerare, och det orsakar också stora buller-
problem. Det omfattande flygresande som i första
hand västvärlden svarar för måste starkt ifrågasättas
från både energi- och miljösynpunkt och med hänsyn
till den globala fördelningen.
Beträffande övergripande mål för Luftfartsverkets
verksamhet är det av miljö- och hälsoskäl mycket
viktigt att Luftfartsverket inte ges i uppdrag att öka
flygtrafiken i och över Sverige i nämnvärd utsträck-
ning.
Regeringen skriver i budgetpropositionen för
1999 att ny flygkapacitet, utöver tredje landningsba-
nan på Arlanda, kan komma att behövas i Stock-
holmsregionen innan avtalet om flygtrafik på Brom-
ma går ut år 2011.
Miljöpartiets bestämda uppfattning är att flygka-
paciteten i Stockholmsregionen och i Sverige i stort
är fullt tillräcklig för att klara de funktioner där flyg-
trafik är nödvändig. Vi avser motverka ytterligare
utbyggnad av flygkapaciteten. Vi har tidigare föresla-
git en snabb avveckling av Bromma flygplats, då den
ligger alldeles för nära bebyggelse och därmed är en
stor hälsorisk och miljöstörning.
Enligt vår mening finns det en stor potential inom
sjöfarten för mycket miljövänliga transporter, i takt
med tillämpande av ny teknik. Vi har således en
mycket positiv grundinställning till svensk sjöfart och
menar att regeringen inom ramen för det internatio-
nella arbetet bör verka för att stärka den svenska
sjöfartsnäringens konkurrenskraft.
Vi delar regeringens bedömning att trenden vad
gäller utflaggning av svenska fartyg måste brytas och
att det sjöfartspolitiska beslutet måste förstärkas för
att nå detta syfte, speciellt mot bakgrund av att flera
starka sjöfartsnationer inom EU förstärkt sitt stöd till
sjöfarten. Det förslag till förstärkning av det sjöfart-
spolitiska beslutet som regeringen presenterade i
budgetpropositionen fick hård kritik från sjöarbets-
marknadens parter. T.o.m. LO-basen Bertil Jonsson
krävde att regeringen skulle ändra sitt förslag.
Vår roll i det läget tydliggjordes via den skrivning
i vår partimotion där vi sade följande: "Skulle den
väg som regeringen föreslår inte visa sig framkomlig
är Miljöpartiet öppet för diskussioner i trafikutskottet
om alternativa lösningar."
Nu behövdes inte detta eftersom vi kunde föra di-
rekta förhandlingar med regeringen och trycka på om
ett ändrat förslag, vilket ledde till att regeringen,
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och sjöarbetsmarknadens
parter kunde enas om utformningen av det statliga
stödet till sjöfarten.