Herr talman! Jag får börja med att tacka Kerstin Lundgren för ett väldigt ärligt anförande. Det är länge sedan vi i denna kammare hört ett sådant brandtal mot folkrätten och mot FN-systemet och för en världsordning där den rike, mäktige och starke ska kunna ta sig rätten att med vapenmakt avsätta regimer som ogillas och att Sverige ska spela rollen som hejaklack till en sådan världsordning.
Det är väl ganska logiskt att man håller ett sådant brandtal när man nu kommer att rösta för att Sverige ska delta i en fortsatt insats som uppenbarligen frångått sitt FN-mandat och därigenom också sitt folkrättsliga stöd.
Frågan till Kerstin Lundgren är egentligen: Om man nu tror att man med vapenmakt kan bygga demokrati i Mellanöstern och Nordafrika, vilka fler stater är det då som Kerstin Lundgren vill se att vi deltar i militärt vid olika regimskiften?
En sak som jag också tydligt reagerade på i ett tidigare replikskifte var att Kerstin Lundgren sade: Vi ska samtala men inte ge vårt stöd till auktoritära regimer och diktaturer.
Därför undrar jag: Var var Kerstin Lundgren när Ewa Björling åkte till Libyen för att sälja radarsystem?
Och var var Kerstin Lundgren när Tobias Billström som Alliansens migrationsminister skickade brev till den libyska regimen och uppmanade den att fördjupa det migrationspolitiska samarbetet med EU?
Var var Kerstin Lundgrens röst när Cecilia Malmström som EU-kommissionär tidigare i år träffade den libyske inrikesministern och lovade honom 60 miljoner euro i utbyte mot att EU skulle fördjupa sitt flyktingsamarbete med Libyen?
Var var Kerstin Lundgrens kritiska stämma när det svenska bolaget Lundin Oil beslutade sig för att låna pengar från två statliga libyska banker för att investera i libyska oljekällor?
Nej, Kerstin Lundgren, den högstämda retoriken som vi hör här i dag har inte mycket täckning i verkligheten liksom den politik som den borgerliga regeringen de senaste fem åren fört gentemot Libyen!