Herr talman! En kommentar till Miljöpartiets representant här: Miljöpartiet säger att man vill ha fred och att insatsen går mot sitt slut.
Miljöpartiet var med vid starten beträffande beslut om insatserna i Libyen under våren. Det är synd att man bara ville vara med vid starten och inte vill vara med och gå i mål med stöd till civilbefolkningen i Libyen - detta för att fullt ut få en demokrati.
Miljöpartiet slår in öppna dörrar också när man talar om behovet av stöd till en återuppbyggnad av Libyen och om humanitära insatser. Det är väl alldeles självklart att vi ska stödja det, och det gör vi redan. Men samtidigt behövs det internationella stödet för att ha ett säkerhetsläge som möjliggör just detta. Där behövs den svenska insatsen, och jag tycker att det är oerhört bra om det är demokratiska länder som är involverade i att stödja Libyens uppbyggnad i stället för att man behöver vända sig till länder som inte står upp för mänskliga rättigheter.
I dag ska vi debattera och ta ställning till en förlängning av den svenska insatsen. Det handlar om en månads ytterligare insats. Vi vet alla vilken situation som rådde när vi under våren tog beslut om den första insatsen. Den arabiska våren spred sig från Tunisien och Egypten vidare till Libyen. I Libyen hade människor gått ut på gator och torg, precis som i de andra länderna, och krävt sina basala mänskliga rättigheter men mötts av våld och dödande. Vi kommer ihåg hur folket i Benghazi stod inför hotet om en massaker.
Vi kunde inte stå vid sidan om och titta på. FN kunde inte heller återigen vara med om det som hänt i andra länder, där civilbefolkningen lämnats åt sitt öde med galna ledare med vapen i hand, beredda att slakta sina egna.
Den insats vi i dag ska fatta beslut om är alltså en förlängning av det vi redan påbörjat under våren. Det är en insats som har sin grund i FN-resolutionerna 1970 och 1973. Resolution 1973 antogs den 17 mars i säkerhetsrådet, med 15 länder som röstade för och 5 som lade ned sina röster. Ingen lade in sitt veto, vilket var fantastiskt för att verkligen kunna göra en insats.
Därmed fanns ett beslut från FN om att skydda civilbefolkningen med alla tillgängliga medel. I resolutionen välkomnade man också FN:s medlemsstater att delta i insatsen efter förmåga, och man välkomnade upprättandet av en flygförbudszon över Libyen. FN:s beslut innebar att Gaddafis angrepp på civilbefolkningen kunde anses som brott mot mänskligheten, och man ansåg att situationen i Libyen utgjorde ett hot mot internationell fred och säkerhet.
För första gången togs ett beslut som innebar att vi fick använda principen om rätten att skydda. Det handlar om rätten att skydda civilbefolkningen mot sina egna ledare, att man faktiskt kan lägga sig i ett lands inre angelägenhet om ledningen hotar och dödar sin egen befolkning på det sätt som pågick i Libyen. Nu är Gaddafi efterlyst av den internationella brottmålsdomstolen, och han bör ställas till svars för sina gärningar.
Sveriges grund för att delta i Libyeninsatsen har alltså sin rättsliga grund i FN- resolutionen. När Nato den 27 mars tog över operationen fick vi förfrågan om att delta och blev efter riksdagsbeslut en del i operationen. Den svenska styrkan får med beslut i dag fortsatt kapacitet med fem flygplan och maximalt 250 personer till insatsen. Beslutet gäller bara för en månad, då vi hoppas på en snar lösning på säkerhetsläget i landet.
Den svenska insatsen har mottagits väl och betytt mycket för resultatet. I dag ser vi, trots att situationen inte på något sätt är lugn och stabil i Libyen, att vi har kommit en bra bit på väg mot en ny demokratisk stat i Libyen. Vi hoppas att Sveriges insatser har gjort skillnad för en hel befolkning.
Svenska folket stöder också insatsen. En internationell undersökning som nyligen presenterades i medierna visar att svenska folket är mer positiva till militära insatser i Libyen än andra länders befolkning. Det är viktigt att vi har svenska folkets stöd för denna insats.
Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna motsätter sig en svensk insats. De har lite olika bevekelsegrunder, men när man menar att vi ska satsa på humanitära insatser i stället för det vi nu gör, med flygövervakning och information, menar jag att man inte kan ställa det ena mot det andra. Båda insatserna behövs. Sverige har också redan bidragit med stora humanitära insatser i Libyen, inte bara direkt med över 200 miljoner kronor utan också via FN-organisationer och Röda Korset för att ge skydd, livsmedel, vatten och sanitet, sjukvård och humanitär evakuering.
Att då som Vänsterpartiet ta upp de 21 miljoner som den svenska insatsen kostar faller platt till marken. Vi har nämligen resurser även till humanitära insatser. Vänsterpartiet betonar också sin solidaritet med det libyska folket, säger man. Men om det libyska folket nu säger att de behöver vårt fortsatta stöd och skydd, varför ska vi neka civilbefolkningen det? Ska vi stå vid sidan om allt det andra som också behöver göras?
Jag tycker att det är viktigt precis som det står i betänkandet: "Natos bedömning är att insatsen bör fortsätta till dess att Gaddafiregimens kvarvarande styrkor inte längre kan utgöra ett hot mot civila, NTC har kontroll över landet och inte längre ser ett behov av Natos insats, att humanitär hjälp kan nå behövande utan hinder, och att det finns brett regionalt och internationellt stöd för att avsluta insatsen."
Detta är det viktiga. Vi har flera olika punkter vi behöver få klart innan vi kan lämna denna insats. Vi måste gå i mål med att vara med och bidra till att civila skyddas och att Gaddafis olika grupperingar inte kan gå till angrepp.
Vad kommer nu att hända i Libyen, och vad behöver hända? Övergångsrådet - National Transitional Council, NTC - har nu kontroll över nästan hela landet. Det är inte hela landet, men man har huvudstaden Tripoli. Säkerhetsläget är alltså skört än så länge, och därför behöver vi fortsätta att ge stöd tills läget stabiliseras. På det internationella toppmötet i Paris den 1 september konstaterade NTC att man hade fortsatt behov av militärt stöd. Varför ska vi inte lyssna på det behov man från Libyen uppger att man har?
Det råder en stor internationell enighet om att FN ska vara ledande i postkonfliktplaneringen och dess genomförande. Den 16 september, alltså i förra veckan, antog FN:s säkerhetsråd en resolution som går ut på att upprätta en civil FN-mission till stöd för Libyen. Missionen ska fortsätta planeringsprocessen och dialogen med NTC och det civila samhället kring stödet för det nya Libyen. Det finns alltså en planering och en tanke om hur vi nu ska jobba för en övergångslösning.
Man ska arbeta för att upprätthålla allmän säkerhet och ordning. Där är det viktigt att båda parter kommer att ställas till svars för eventuella övergrepp som har begåtts mot den humanitära rätten. Man ska genomföra en politisk dialog och främja nationell försoning. FN vill också förbereda konstitutionella reformer och val, stärka offentliga och rättsvårdande myndigheter, värna mänskliga rättigheter, vidta åtgärder för ekonomisk återhämtning och samordna det internationella stödet till det nya Libyen. Libyen kommer att behöva ett långsiktigt stöd för en demokratisk utveckling och statsbyggande på sikt.
Vi kristdemokrater stöder regeringens förslag och tror att vi med en svensk insats i Libyen kan bidra till fred och utveckling och till att fler människor får rätt att tillämpa sina självklara mänskliga fri- och rättigheter. Vi vill vara med och bidra till uppbyggnad av demokratiska institutioner och fortsätta att ge FN stöd i att utveckla Libyen till gagn för den Libyska befolkningen.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.