Herr talman! Cecilia Widegren pratar om att Sverige inte ska vara neutralt i valet mellan demokrati och diktatur, och jag önskar att det alltid hade varit så i den borgerliga regeringens utrikespolitik gentemot Libyen. Det finns väl tämligen många exempel under de fem åren då den borgerliga regeringen suttit vid makten på att detta ställningstagande inte varit helt glasklart. Men vi kan väl hoppas nu i Sveriges framtida relationer till Libyen att detta ställningstagande ska vara klart, att Sverige konsekvent ska stå på demokratins sida i våra relationer till Libyen.
Jag begärde egentligen ordet och repliken för en annan sak. Inför det första beslutet vi fattade här i riksdagen var Anders Fogh Rasmussen här och träffade både utrikes- och försvarsutskottet vid ett möte. Han var då väldigt tydlig i sitt budskap till Sveriges riksdag. Han sade att den enda insats som Nato skulle leda inte hade i uppdrag att bidra till ett regimskifte. Man skulle skydda civila, oavsett vilken sida som valde att begå övergrepp mot civilbefolkningen. På den punkten var Anders Fogh Rasmussen oerhört tydlig.
Vi kan nog konstatera i dag att riktigt så blev det inte. Precis som jag sade i mitt inledningsanförande har vi fått omfattande rapporter om övergrepp mot civila, inte bara från Gaddafis sida utan tyvärr också från rebellsidan, inte minst från Amnesty International och andra välrenommerade människorättsorganisationer. Men tyvärr kan vi nu konstatera att vi hittills inte har fått se ett enda konkret exempel där den Natoledda insatsen har agerat för att stoppa övergreppen mot civila när de har begåtts av rebellsidan.
Jag skulle därför vilja fråga Cecilia Widegren: Anser Cecilia Widegren att man har uppfyllt det uppdrag man fick av FN, att skydda civila? Och är Cecilia Widegren i dag nöjd med hur de truppbidragande länderna har agerat för att stoppa rebellsidans övergrepp mot civilbefolkningen?