Herr talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation.
Natos operation Unified Protector har som syfte att upprätthålla vapenembargot och flygförbudszonen över Libyen samt att skydda civila enligt säkerhetsrådets resolutioner 1970 och 1973.
Sverige har deltagit i operationen, och det har ingen betydelse politiskt vilken roll vi utgjort. Vi har att ta ställning till operationens mål, taktik och utfall i sin helhet även om vi är en mindre del av operationen.
Sverigedemokraterna yrkade avslag redan i slutet av mars på propositionen om deltagande i operationen. Vid första beslutet om förlängning yrkade även Vänsterpartiet avslag, och nu vid beslut om en andra förlängning är det med Miljöpartiet tre partier som yrkar avslag.
Kritiken som har riktats mot Natooperationen handlar naturligtvis inte omsorg om Gaddafi utan om tvivel på att taktik och medel är optimala för att spara så många människoliv som möjligt. Människoliv kan förslösas i det korta perspektivet, i krigsfasen, men ett inbördeskrig kan även skapa fortsatt lidande genom de sår och hämndbegär som skapats. Kriget mot Gaddafi varade i sex månader.
Det är en operation med flera deltagande länder, men det är ett gemensamt ansvar.
Min bild av svenska internationella militära insatser är att de alltid genomförs med positiv ambition. Politiken bakom är positiv, och de svenska soldater som tjänstgör i insatserna gör allt de kan för att hjälpa lokalbefolkningarna i de drabbade länderna.
Natos insatser, och inte minst de amerikanska militära insatserna, har ibland andra bevekelsegrunder än de svenska. Det kan finnas egenintressen som vi i Sverige aldrig skulle grunda oss på.
Bestämdes Natos taktik av ett ej uttalat mål att störta Gaddafi, eller var målet verkligen att optimalt skydda civila? Krigsinsatsen mot Gaddafi på det sätt den utfördes var något som inte fanns på den svenska agendan ens som en tanke innan Nato kom med frågan. Och till en början framstod det som att Sveriges utrikesminister inte tyckte att man skulle ta ställning mellan den ena eller den andra sidan.
Sedan gick det väldigt snabbt. Regeringen tog ställning för ett svenskt engagemang i operationen. Kompromissen var att inte skjuta mot markmål. Men som jag sagt tidigare: Operationen och ansvaret för den är odelbart oavsett vilken del man utför. Spaning och fastställande av geografiska data är dessutom centralt och ingår i själva drivlinan för offensiv krigföring.
Inte oväntat har de svenska förbanden gjort bra ifrån sig. Svenska piloter och stödpersonal producerar vad som förväntas i kvalitet till den grad att det efterfrågas kvantiteter vi inte kan leverera med tanke på vår styrkas numerär. Vårt eget stridsflyg JAS 39 Gripen gör insatsen till en annons för de länder som behöver köpa ett högpresterande stridsflyg till ett bra pris.
Sveriges militära insats är stark och imponerande. Även om Sveriges försvar är nedbantat är den användbara och tillgängliga delen levererande.
Herr talman! De svenska internationella insatserna över lag får bra betyg. Icke desto mindre måste vi överväga vilka kampanjer till vilka vi ska överlämna vår militära resurs.
Detta sagt vill jag i ödmjukhet, som alla partier i kammaren, ge mitt erkännande till de svenskar där ute som tar de verkliga riskerna för att vi ska få en fredligare och tryggare värld.
Vi politiker vistas i en tryggare miljö, men det åligger oss att göra rätt utrikes lägesbedömningar. Det är svårt och allvarsamt när det kommer till beslut om krig och fred. Det tycks som att många gjort den felbedömningen att Gaddafi var svag i sitt eget läger och i Tripoli. Att regimen höll ut sex månader i ett inbördeskrig, där dess fiende hade totalt luftherravälde och med modernaste teknik kunde slå mot varje rörelse och mot ledningscentraler, visar att regimen hade betydande stöd i sitt eget läger bland Tripoliborna.
Herr talman! Detta har överraskat den svenska regeringen som räknade med ett snabbt slut på Gaddafiregimen. Det är lätt att kritisera, som jag nu gör, svårare är att resa ett alternativ. Vad fanns det då för alternativ? Skulle Gaddafi ostört ha tillåtits slå ned rebellupproret? Skulle vi bara ha sett på? Hur många hade då dött?
Naturligtvis är det inte acceptabelt. Överallt där folkrätten inte följs och där regimer förfaller till mord och förföljelse av civilbefolkning bör internationella insatser av olika slag sättas in.
Tyvärr finns det inte alltid resurser till detta, och globalt har en del regimers övergrepp fått fortgå. I fallet Libyen har det internationella samfundet reagerat. Vad vi vänder oss emot är inte att det sker en insats, utan hur den genomförs.
Natos insats går utöver FN-mandaten. Natos insats utgår ifrån att rebellrörelsen är demokratisk och kommer att ta ett folkrättsligt ansvar. Natos insats utgår ifrån att Libyen är en naturlig enhetlig nation där det går att bygga demokrati direkt.
I själva verket påminner situationen i Libyen mycket om situationen som den utvecklat sig i Afghanistan och Irak, där länderna lider av starka inre spänningar och där demokratin inte får fotfäste.
Utfallet för Unified Protector är tiotusentals döda och tiotusentals skadade enligt rebellerna.
Utfallet för Unified Protector är en kvardröjande osäkerhet om vilka rebellerna är. Cyrenaica har en hög koncentration av muslimska terrorister, och öppna konflikter finns mellan delar av rebellrörelsen.
Utfallet för Unified Protector är en bristande trygghet för de Tripolibor som inte sympatiserar med rebellrörelsen. Omfattande övergrepp av rebellrörelsen omtalas av Amnesty.
Natos taktik är ensidig och fredskapande genom att slå ut ena sidan. Vi hade hellre sett en neutral fredsbevarande taktik. Vi tror att detta skulle ha sparat människoliv, ett försök att hålla de stridande isär.
En neutral zon mellan de stridande parterna med sanktioner för dem som överträder militärt kunde ha stoppat kriget i sin linda. Möjligen hade då Libyen fallit isär i två olika nationer, men möjligen hade detta varit naturligt och en grund för utvecklande av naturlig demokrati. Inget sådant övervägdes.
Ställd inför denna ensidiga Natotaktik borde Sverige ha ställt sig utanför den militära insatsen och i stället hjälpt till humanitärt.
Man frågar sig: Finns det över huvud taget en svensk utrikespolitisk linje kvar? Vi bantar ned vårt försvar så att det har svårt att lösa mer omfattande uppgifter. Vi skyddar inte vår försvarsmaterielindustri, och vi gör oss beroende på alla sätt. Men värre än allt detta är att vi verkar ställa vår resurs okritiskt till förfogande för EU och Nato.
En sådan politik rimmar med den överstatlighet flera av kammarens partier ansluter sig till. Men en sådan politik rimmar inte med den sverigedemokratiska linjen, varför vi vädjar till er andra: Låt oss inte falla in i den godtycklighet som andra aktörer uppvisar på världsscenen. Vi tillhör inte Nato. Försvarsfrågorna inom EU är mellanstatliga, inte överstatliga.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag vända våra tankar till Libyen med en förhoppning att läget som det är stabiliseras och att en läkningsprocess kan ta vid.
I detta anförande instämde Björn Söder och Tony Wiklander (båda SD).