Herr talman! Om jag har antecknat rätt sade Arne
Kjörnsberg under en del av sitt anförande: Trygghet
är att veta att man klarar av de gemensamma utgifter-
na. Det speglar väldigt väl skillnaden i våra sätt att se
på individer och medborgare. Ur mitt perspektiv
skulle jag hellre vilja uttrycka det så att trygghet för
en människa eller en familj är att veta att man kan
påverka sin egen vardag och att man själv råder också
över oförutsedda situationer i betydligt större ut-
sträckning än vad fallet är i dag.
Däremot kan naturligtvis människor hamna i situ-
ationer av allvarlig typ genom sjukdom, olyckor och
annat. I sådana sammanhang måste det offentliga
självfallet stå starkt, men det ska inte generellt och
helt och hållet ta över trygghetskänslan.
Jag är glad över att Arne Kjörnsberg talar mycket
om klyftorna, men utifrån mitt perspektiv handlar det
om att ge enskilda människor redskap och möjlighe-
ter att ta sig ut ur en situation som kanske kan leda till
vidgade klyftor. Det är därför som vi har prioriterat
skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare i så
stor utsträckning som vi har gjort i det här förslaget.
Är Arne Kjörnsberg beredd att ställa sig bakom detta
synsätt?