Herr talman! Jag ska börja med att berätta min-
nen.
Jag var fyra år, sedan fem, och jag såg dem ge-
nom fönstret: männen i gröna skjortor. Det var järng-
ardet, legionärerna, som var mycket populära i Ru-
mänien i slutet av 30-talet. De påstod att de var krist-
na, att de var ortodoxa och djupt troende. De kallade
sig för ärkeängeln Mikaels legion, men de mördade.
Hela deras historia slutade mycket snabbt i ett
stort blodbad. De dödade, och de blev dödade. De
mördade, och de blev mördade. De som överlevde
stannade i fängelse under hela kriget och blev sedan
försökskaniner för den sovjetiska expertisen på psy-
kisk och fysisk tortyr. Det var en fruktansvärd tragedi
för landet. Det var fanatism.
Nu när jag åker till Rumänien träffar jag 90-åriga
män som har klarat av hela den här långa historien
och som fortfarande tror. Vad vill jag säga med det?
Jag vill säga att detta som nu händer bara är en fort-
sättning på en mycket långvarig och fruktansvärd
historia, fanatismens historia, och att vi på alla möjli-
ga sätt måste förbereda oss för att försöka göra slut på
den här historien.
Jag tror att vi ska börja i den ändan att vi ska be-
kämpa all politik som bygger på hat och all politik
som bygger på våldsromantik. Jag minns, därför att
jag var liten och det gjorde så stort intryck på mig, att
legionärerna sjöng om döden. Döden var en brud. Att
dö på ett hjältemodigt sätt var det vackraste som
kunde hända i ett mänskligt liv. Den läran träffar vi
nu på nytt på i en fruktansvärd skepnad. Den har
alltid funnits, men vi måste försöka bli av med den.
Då ska jag gå tillbaka till mycket aktuella händel-
ser. I våras under en debatt hörde jag någon säga att
hat är ett politiskt redskap därför att hat mobiliserar.
Vad jag vill komma åt är det här gamla rutinmässiga
sättet att använda vissa ord i politiken. Man talar om
fiender. Det kan vara rasens fiende, klassfienden och
trons fiende. Vi borde befria politiken från de här
gamla rutinmässiga uttrycken. Vi kan tala om faror.
Vi kan tala om farliga processer, men att peka ut
grupper och individer som avskyvärda fiender och
blossa upp hatets patos är bland det värsta som finns.
Det finns faktiskt praktiska redskap för att ta itu
med det här. Den 21 december 1965 antogs i FN en
internationell konvention mot rasdiskriminering. Det
är en gammal text, men vi borde faktiskt sätta oss och
läsa den. Där talas det mycket bestämt om hur vi ska
bekämpa rasdiskriminering, fascism och nazism. I
dag borde vi titta över de här gamla konventionerna.
Till rasdiskrimineringen borde vi lägga också klass-
kampens fanatism samt alla former av religiöst för-
tryck och religiös förföljelse. Detta skulle vara ett
mycket konkret uppdrag åt politikerna i den demo-
kratiska världen.
Vi borde en gång för alla bestämma oss för att här
hemma, i vardagen, mycket systematiskt bekämpa all
politik som bygger på hatet. Det existerar faktiskt inte
någon form av politiskt hat som är bättre än någon
annan. Det finns ingen skillnad i effekter mellan den
svarta - i Rumänien var den grön - nationalistiska
hatpropagandan och den röda hatpropaganda som
tyvärr fortfarande mycket ofta leder unga människor
in i förvirring, destruktivitet och självdestruktivitet.
Jag skulle vilja avsluta med att tala om Forum för
levande historia. Vi har pratat om det flera gånger
under de senaste åren. Men det är fortfarande ett
ganska avlägset forum när det gäller vardagen och
vardagens händelser. Det borde finnas ett kontinuer-
ligt arbete som avslöjar vad hatpolitiken och vålds-
romantiken gör. Det borde finnas i vardagen och
väldigt nära varje människa.
Jag minns att vi på historielektionerna läste om
religiösa krig en gång i tiden, om den helige Bartolo-
meus natt i Frankrike när protestanterna, hugenotter-
na, massakrerades, om den mycket svåra period som
drabbade Tyskland, som inte var Tyskland på den
tiden, och England. Men vi får inte glömma att detta
kan bli vardagliga händelser i vår tid. Vi måste kom-
ma ihåg att just dessa mycket gamla former av hatpo-
litik har en styrka i sin egen historia. Det är mycket
lätt att väcka gamla demoner till liv.
Därför skulle jag vilja att Forum för levande his-
toria skulle bli närvarande i vardagen och ta itu med
de här frågorna, framför allt inför de unga.