Herr talman! Det finns en fråga som har avgöran-
de betydelse för vårt samhälles framtida välstånd och
för enskilda människors välfärd, ett samhällsproblem
som växer mer och mer och som under de senaste
åren har tillåtits växa utan några egentliga politiska
åtgärder. Det är ett samhällsproblem som leder till att
de offentliga finanserna urholkas, som leder till att vi
får ett högre skattetryck. Men det är också ett sam-
hällsproblem som innebär att vi får allt färre som är
beredda och har möjlighet att utföra det arbete som
kommer att behövas både i dag och i framtiden. Det
är ett samhällsproblem som leder till att fler och fler
människor ställs vid sidan om och får leva i en tid av
sjukdom, ohälsa och med andra skador. Jag talar, herr
talman, om den mycket snabbt växande sjukfrånva-
ron, som jag skulle vilja påstå är ett av vårt samhälles
allra största problem.
I år, 2001, kommer antalet sjukdagar att bli över
100 miljoner. Vi kommer att ha över 100 miljoner
sjukdagar 2001. Det är en ökning av kostnaderna för
sjukskrivning med 20 % från förra året, och det är en
ökningstakt som bygger på att vi sedan 1997 har fått
en fördubbling av sjukfrånvaron. Det handlar om
stora tal. Likväl har man tillåtit dessa tal att fortsätta
växa utan att göra någonting.
Men det handlar också om enskilda människors
lidande, väntande i vårdkö, väntande på rehabilitering
och det sakta framväxande utanförskapet, borta från
arbetsmarknaden, från gemenskapen, och de gradvis
urholkade egna ekonomiska villkoren.
Detta är, herr talman, ett av de största samhälls-
problemen i vårt land. Det drabbar de offentliga fi-
nanserna. Om denna utveckling får fortsätta kommer
vi att 2004 ha kostnader för bara sjukpenningen som
närmar sig 50 miljarder kronor. Det är långt mer än
en fördubbling från det som gällde 1997, en ökning
med närmare 30 miljarder kronor.
Lägger vi till den snabbt växande förtidspensione-
ringen, som är ett led i denna process och som också
beror på en växande ohälsa, kommer de samlade
kostnaderna för sjukfrånvaron och den ohälsa som
finns däri att närma sig 90 miljarder. Det är få belopp
som är så stora i de offentliga finanserna, och det är
få belopp som är så destruktiva och så meningslösa.
Det bästa och det rimliga vore åtgärder som ledde till
att människor slapp stå och vänta i sjukdom, slapp stå
och vänta på rehabilitering, slapp stå och vänta i utan-
förskap utanför arbetsmarknaden.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron
är också ett av vårt samhälles största problem, inte
bara för de offentliga finanserna utan för vårt sam-
hälle som sådant. Den ökning som vi har sett innebär
att närmare 6 % av den svenska arbetskraften i själva
verket är sjukskriven. Sedan 1997 har ökningen varit
3 procentenheter.
Det innebär att en mycket stor del av den syssel-
sättningsutveckling som vi har sett under högkon-
junkturen i själva verket berott på växande sjukfrån-
varo. I själva verket är ökningen av antalet arbetade
timmar under den här perioden mycket marginell år
efter år. Det vi i själva verket har sett är att fler och
fler är anställda för att täcka upp för fler och fler som
är sjukskrivna. Att utmåla detta som en triumf för den
ekonomiska politiken och för sysselsättningspolitiken
är i själva verket att hylla och bejaka det faktum att vi
har en växande sjukfrånvaro och det har ingen gjort.
När man så oförblommerat pekar på en sysselsätt-
ningsökning som bygger på att människor är sjuka,
står i vårdkö, väntar på rehabilitering glömmer man
samhällets viktiga problem, både bristen på arbete
och det faktum att så många lider av ohälsa i olika
former.
Herr talman! Den snabbt växande sjukfrånvaron
drabbar också enskilda människor hårt och bestämt
och på ett eländigt sätt. Över 100 000 personer är i
dag långtidssjukskrivna över ett år. För den som är
sjukskriven under mycket lång tid, som kanske går
och väntar på en operation, som väntar på rehabilite-
ring eller som väntar på andra insatser som man själv
inte kan förfoga över innebär det att man gradvis förs
undan från arbetslivet. Det är också skälet till att
regeringen själv räknar med att förtidspensionering-
arna fram till 2004 ska öka med 9 miljarder kronor.
Man räknar med en fortsatt urholkning inom detta
område. Man räknar med att fler och fler ska tas bort
från arbetsmarknaden och man räknar med att fler
och fler ska fortsätta att vara sjuka utan att man ge-
nomför de åtgärder som kan göras och som borde
göras.
Herr talman! De problems som jag har visat på
handlar i allra högsta grad om Sveriges förmåga att
utveckla och bevara en konkurrenskraft där företagen
har kunskap om vår förmåga att skapa tillväxt och
välfärd. Men det handlar också på ett mycket konkret
och tydligt sätt om enskilda människors välfärd. Lik-
väl görs ingenting.
I år ökar sjukskrivningarna så att vi i tilläggsbud-
geten har fått fatta beslut om ytterligare 2 ½ miljard.
Så var det förra året, så var det året innan, och dess-
förinnan har man i budgetarna också räknat med en
ökning. Men ingenting görs. Vi fick se en handlings-
plan i budgetpropositionen på elva punkter som
handlar om samtal, nationella mål, men ingenting
som ska göras.
Herr talman! Jag anser att tiden nu är inne för att
genomföra en nationell kraftsamling för att pressa
ned den växande ohälsan, för att underlätta för män-
niskor att snabbt bli friska, för att minska sjukfrånva-
ron, för att göra det lättare att gå till jobbet. Vi har
lagt fram en lång rad olika konkreta förslag till åtgär-
der som inom loppet av några år kan ge resultat. Om
inte de ger resultat måste man lägga in fler åtgärder,
därför att den utveckling som vi nu ser är inte accep-
tabel. Det är cyniskt och ansvarslöst att låta den fort-
sätta. Det har varit cyniskt och ansvarslöst att låta den
utvecklas som den har gjort. Det blir än värre för
varje år som går.
Vi vill se till att försäkringskassorna får 1 miljard
mer att genomföra rehabilitering för. Vi vill se till att
försäkringskassorna under de kommande tre åren kan
disponera 7 miljarder för att se till att sjuka männi-
skor inte ska behöva vara sjukskrivna i väntan på
vård. Vi vill se till att genomföra en vårdgaranti som
innebär att ingen ska behöva vara sjukskriven i vän-
tan på vård mer än tre månader. Vi vill se till att infö-
ra ett system med regler och uppföljning av den sjuk-
skrivne, så att ingen schablonmässigt försvinner ut i
sjukskrivning utan att man får de insatser som be-
hövs. Vi vill se till att underlätta för den som har ett
arbete att förena det med familjelivet.
Vi har visat på alla dessa punkter. Vi kommer inte
att ge oss, därför att detta är ett av vårt samhälles
största problem. Det är ett problem för enskilda män-
niskor, som drabbas hårt och tydligt. Det är oaccepta-
belt och ett misslyckande att det har fått utvecklas
som det har gjort.