Herr talman! För någon vecka sedan träffade jag
en vän som jag ställde en fråga till. Jag sade: Vad
tycker du att jag ska tala om i den allmänpolitiska
debatten?
Det gick några dagar. Så fick jag ett e-brev med
ett citat från en för Riksdagsbiblioteket och mig
okänd författare, Carl Lambek. Citatet lyder så här:
"Livet är en gåva, ett pund, som ska förvaltas. Vi är
ansvariga för dess användande. Vårt liv får inte för-
vissna som ett träd i öknen. Själens planta måste
vårdas, så att den kan blomma medan tid är och i rätt
tid sätta frukt".
Det låter nästan bibliskt.
Sedan fortsätter min vän i e-brevet till mig: "Vi
föds ju nakna och försvinner härifrån nakna, men
däremellan är det viktigt att vi gemensamt bidrar med
medel så att alla kan ges möjlighet att växa och ut-
vecklas. Var och en efter sina egna egenskaper och
förutsättningar. Detta är viktigt för hur det än går på
livets resa, dyker det ibland upp hinder. Då är det
viktigt att alla kan ta emot den hjälp och trygghet man
behöver utan att känna förnedringens vindar vina
kring hörnet. Man ska med stolthet veta att det finns
trygghet därför att vi alla är en del i det hela".
Jag gör min väns ord till mina. Bättre kan det
knappast sägas - det som jag alltid brukar tala om när
vi i denna kammare diskuterar skatter: Vi ska var och
en bidra efter förmåga och få efter behov.
Ingen kunde bättre än Tage Erlander beskriva var-
för det var så viktigt med det han kallade "det starka
samhället". Från tid till annan hamnar vi i situationer
som vi inte klarar själva, inte ens tillsammans med
våra närmaste. Därför säger jag till mig själv varje
dag: Ekonomisk politik och skatter är inget självän-
damål. Det är bara ett medel för att vi ska kunna
åstadkomma det vi vill göra tillsammans.
Därför är alla löften, alla förslag och alla ambitio-
ner som inte är finansierade som en skrift i vatten.
Först ska pengar in, och sedan kan vi diskutera hur de
ska betalas ut och till vad och vem, för att citera den
store rikshushållaren Gunnar Sträng.
Detta är så grundläggande att det inte borde behö-
va sägas, men spåren förskräcker. Det är därför jag
ständigt slår fast detta. Välfärden måste, om den ska
bestå och om man ska kunna lita på den, finansieras,
och finansieras säkert och fullt ut.
Det är bl.a. därför jag är så rädd för det som för
många är räddningen när de ska få ihop plus och
minus i sina budgetförslag. Eller som statsministern
sade i går under partiledardebatten, och nu tar jag det
ur minnet: Vällustingens uttåg ur politiken heter dy-
namiska effekter.
Herr talman! När jag var tolv tretton år och hälsa-
de på mina kusiner, vars far var lantarbetare på en
herrgård utanför Vänersborg, såg jag min farbror ta
av sig mössan och buga - bokstavligen buga, inte
bocka - för patrons stora svarta bil. Då var klas-
sklyftorna lätta att se.
När jag som tioåring började i realskolan och
klassföreståndaren skulle samla in terminsavgiften
som var 75 kr sade hon när hon kom till mitt namn -
inte för att hon var elak utan för att det var så på den
tiden: Eftersom dina föräldrar är så fattiga är du be-
friad från terminsavgift. Då var klassklyftorna lätta att
se.
Som ung pojk - kanske tio elva år - fick jag de
mörka höst- och vinterkvällarna cykla för att möta
min mamma när hon kom från sitt kvällsjobb som
underbetald och kuschad städerska på kanslihuset på
regementet. Då var klassklyftorna lätta att se.
Men, herr talman, klassklyftorna finns där fortfa-
rande. De är kanske inte så lätta att se. De är inte så
uppenbara som när jag var barn. Men de finns där. De
skär kanske på ett annat sätt, men de finns där.
Det är därför vi två år i följd har höjt barnbidraget
till alla landets barn med 100 kr per månad. Det kos-
tar ungefär 2 ½ miljarder. Då ligger också höjningen
av flerbarnstillägget i den summan - 2 500 miljoner.
Det är mycket pengar. De ska tas in, innan de kan
betalas ut. Vi höjer barnbidragen för att minska skill-
naden mellan de familjer som har barn och de som
inte har barn.
Det är därför vi nu sänker skatten för landets alla
pensionärer som betalar skatt.
Det är därför vi gör innovationen med "negativ
skatt" för de pensionärer som inte betalar skatt. Men
detta kostar pengar, närmare 2 miljarder. De pengarna
ska in, innan de kan betalas ut.
Det är därför vi fortsätter att kompensera för en
del av egenavgifterna.
De pengarna ska också in, innan de betalas ut.
Det är därför vi inför skattereduktion för del av
fackföreningsavgift. Det kostar 3 ½ miljarder. De
pengarna ska också in, innan de kan betalas ut.
Det är bl.a. därför vi inför maxtaxa på dagis. Det
kostar nästa år nästan 4 ½ miljarder. De pengarna ska
också in, innan de kan betalas ut.
Ja, herr talman, så skulle jag kunna fortsätta, men
jag nöjer mig med detta.
Mitt första budskap är: Klyftorna finns där även
om de ibland är svårare att se än när jag var barn.
Mitt andra budskap är: Sverige blir bättre för alla
om klyftorna minskar, inte ökar.
Sverige blir bättre när rättvisan ökar. Sverige blir
bättre när jämställdheten ökar. Sverige blir bättre när
tryggheten ökar.
Trygghet är att veta att vi kan betala för våra ge-
mensamma utgifter.
Trygghet är att veta att alla är med i skyddsnätet.
Trygghet är att veta att Sverige växer och utveck-
las.
Trygghet är att barn och gamla kan veta att vi
ställer upp för varandra.
Herr talman! Det är för att kunna göra det jag har
talat om och mycket, mycket mer som vi socialdemo-
krater försvarar och kommer att försvara ett relativt
högt skatteuttag.
För att än en gång citera Sveriges längste - i dub-
bel mening - statsminister, Tage Erlander: Vi vill att
vårt Sverige ska vara riktigt, rättvist och rättfärdigt.