Herr talman! Tillsammans utgör finansmarknaden
och valuta- och penningpolitiken viktiga förutsätt-
ningar för stabiliteten i vårt samhälle men också, inte
minst, för demokratins funktionssätt och verknings-
krets.
Herr talman! Jag har en teori om att synen på
ekonomi och synen på demokrati samvarierar. Med
det menar jag att den ekonomiska doktrin som råder
med något slags automatik formar eliternas demokra-
tisyn. Det omvända torde gälla när kriser och miss-
nöje tvingar fram en folklig mobilisering. Jag bygger
mina slutsatser på förhållandena under tiden före
första världskriget jämfört med utvecklingen under
efterkrigstiden.
Före första världskriget var det den klassiska eko-
nomiska liberalismen som gällde. Budgetbalans och
låg inflation var riktgivande för ekonomin. När det
gällde demokratisynen fanns det i eliterna en stark
misstro mot folkligt inflytande och mot allmän röst-
rätt.
Efter andra världskriget fick vi det keynesianskt
inspirerade Bretton Wood-avtalet. Det ledde till eko-
nomisk stabilitet. Genom att stänga in kapitalet i
nationalstaten skapades förutsättningar för en själv-
ständig ekonomisk politik. Det blev en självklarhet att
fördjupa folkstyret och att politiken var suverän att
lägga sig i det som hade betydelse för fördelningen av
samhällets resurser. Det var möjligt att sätta full sys-
selsättning som det viktigaste politiska målet.
Stagflationen under 70-talet slog sönder den teo-
retiska basen för efterkrigspolitiken och gjorde att vi
politiker tappade självförtroendet och initiativet.
Ekonomerna fick problemformuleringsprivilegiet,
vilket ledde till två spektakulära misstag, nämligen
kreditavregleringen 1985 och valutaavregleringen
1989.
Enligt min mening var valutaavregleringen det
näst största beslut som riksdagen fattade under 1900-
talet. Det största var naturligtvis beslutet om den
allmänna rösträtten.
Det är mycket möjligt att det var oundvikligt att
avreglera valutamarknaden, men beslutet fattades
utan debatt och utan analys, vilket jag ser som en
skandal. Det var detta beslut som i sig utgjorde makt-
skiftet, dvs. makten flyttades från politiken till mark-
naden.
När vi gick ur 90-talskrisen hade vi återgått till
samma syn på ekonomi och demokrati som rådde före
första världskriget. Det är återigen budgetbalans och
stabilt penningvärde som styr ekonomin. Misstron
mot folkligt inflytande är tillbaka, men nu är det poli-
tiskt omöjligt att inskränka rösträtten. I stället flyttas
makt från de demokratiska församlingarna till s.k.
oberoende experter som inte kan ställas till ansvar av
någon.
EMU är ett uttryck för denna syn på ekonomi och
demokrati. EMU är konstruerat för att vara oförän-
derligt och förutsätter att det finns en stabiliserings-
politisk sanning, vilket det naturligtvis inte gör. EMU
är ett barn av sin tid. Det farliga med EMU är att
EMU institutionaliserar marknadens makt och politi-
kens impotens.
Herr talman! Vi kan inte återuppväcka Bretton
Wood från de döda, men vi måste ta vårt ansvar för
att skapa nya förutsättningar för demokratin och för
stabiliteten. Det måste vi göra genom strukturella
förändringar eftersom vi politiker inte är särskilt
duktiga på att hantera kriser. För den som vill studera
detta närmare rekommenderar jag Lars Jonungs Med
backspegeln som kompass.