Herr talman! Vi var några som ganska brutalt
höggs av i debatten i går kväll, men vi ska ändå för-
söka fullfölja den. Jag ska nu hålla mitt anförande.
I denna kammare har vi alltför ofta haft anledning
att lyfta fram situationen i Afghanistan. Vi har talat -
och vi tänkte tala i går på världsfattigdomsdagen -
men vi borde än oftare ha talat om inbördeskriget,
minoriteternas situation, terroristfabrikerna, livsme-
delsförsörjningen, vattensituationen, narkotikaflödet,
kulturen men framför allt om kvinnornas situation.
Även här i dag, inte minst mot bakgrund av världslä-
get, finns det anledning att ta upp Afghanistan ur flera
synvinklar, men jag ska begränsa mig till området
kvinnor.
Även om alltfler under de senaste veckorna har
fått upp ögonen för kvinnornas situation är jag djupt
oroad för att de än en gång ska förbigås när maktens
män ska göra upp om landets framtid. Vi ser att det är
många män som talar om Afghanistans framtid, men
vi ser inte de afghanska kvinnorna i debatten.
Herr talman! I mitt arbetsrum hemma i Värnamo
hänger den afghanska kvinnliga klädseln burqa. Den-
na blå burqa med det lilla fönsternätet på mitt arbets-
rum påminner mig dagligen om kvinnornas situation
och minner om möten i Afghanistan, fantastiska
kvinnor men kvinnor som osynliggjorts.
Jag vill understryka att det absolut inte gäller alla
män i den här regionen, men en del afghanska män
som jag har mött hävdar att kvinnor måste höljas och
döljas, avskiljas och isoleras - ett synsätt som jag
dessvärre ser spår av ända in i vårt land ibland. Det är
en människosyn som vi alla bör ställa mot väggen
varhelst vi möter den. Tystnaden i den här frågan
skriker i mina öron. Det är väldigt få som säger ifrån.
Herr talman! Diskriminering av och våld mot
kvinnor är helt oförsvarbart varhelst det förekommer.
I Afghanistan har diskrimineringen av kvinnorna
drivits till segregering på grund av kön; ett slags
apartheid. De afghanska kvinnorna har berövats alla
mänskliga rättigheter, rätten till utbildning, rätten till
hälsovård, rätten att arbeta och försörja sig och sina
barn, rätten att yttra sig offentligt och rätten att fritt
röra sig i sitt land.
Kvinnorna får inte ens klä sig som de vill, och de
får inte visa sina ansikten. Det förtryck och den terror
som kvinnor och barn utsätts för borde väcka allas
vår avsky. Det väcker min avsky, men jag vill höra
fler ställa sig upp och ta ställning i den här frågan.
På alla punkter ligger kvinnorna i botten, när vi
ser på hälsotal, kaloriintag, mödradödlighet och bar-
nadödlighet. Vilka parametrar vi än tittar på ligger de
afghanska kvinnorna och barnen i botten.
För fem år sedan kom en rapport från Amnesty
International. Rapporten hette Women in Afghanistan:
a human rights catastrophe. Amnestys rapport blev
omdiskuterad när den kom för att den tog upp kränk-
ningar av kvinnors mänskliga rättigheter - kränk-
ningar som saknade motstycke. Sedan den här
skrämmande rapporten presenterades har situationen
ytterligare försämrats. Vi kan tryggt använda oss av
rapporten och veta att vi inte överdriver någonting -
allting har bara blivit värre sedan den presenterades.
På samma sätt som vi inte får glömma tragedin i
USA den 11 september får vi inte glömma att just
kvinnor och flickor var talibanernas första offer. Tali-
banernas brott mot mänskliga rättigheter, den värsta
torkan på 30 år, effekterna av inbördeskriget och nu
bomberna leder till såväl internflyktingar som de
strömmar som nu tar sig över bergen in till framför
allt Pakistan. Av dem som hittills nått Pakistan är tre
fjärdedelar kvinnor och barn.
Många års krig och förtryck har inneburit stora li-
danden för Afghanistans folk. Afghanistan har befun-
nit sig i krig under de senaste 20 åren och har under
största delen av tiden saknat en legitim regering.
Kvinnorna har blivit särskilt utsatta.
Sverige har varit och är en av de största bidrags-
givarna när det gäller humanitärt bistånd till Afghani-
stan, och vi är medlemmar i Afghanistan Support
Group, ASG. Sverige har uppmärksammat diskrimi-
neringen av kvinnor genom bl.a. FN:s kvinnokom-
mission och FN:s kommission för mänskliga rättig-
heter samt EU, vars gemensamma ståndpunkt avse-
ende Afghanistan särskilt uppmärksammat kvinnors
och barns rättigheter.
Någon ökad respekt för mänskliga rättigheter har
trots kritiken inte kunnat noteras. Tvärtom har situa-
tionen, som jag tidigare sagt, försämrats.
Herr talman! Vi här i ett av världens mest jäm-
ställda länder måste känna en extra förpliktelse att
göra dessa osynliga kvinnor synliga - att ge röst åt
alla dessa tystade kvinnor. I dag, när det förs en de-
batt om hur Afghanistan ska styras efter talibanerna,
har vi och hela det internationella samfundet ett an-
svar som vi måste ta tydligare framöver. Det kan vila
på alla de ställningstaganden vi har gjort tidigare i
sakfrågorna och på den kunskap vi ändå har om kvin-
nornas svåra situation.
Många vill sammankalla Loya Jirga, dvs. en tra-
ditionell nationalförsamling, för att organisera landet.
Om man väljer nationalförsamling bör ett visst antal
platser reserveras för kvinnliga ledamöter. Om man
väljer att under en övergångsperiod låta FN ta ansvar
för landet finns samma förväntan på att kvinnor ska
ges en plats. Men oavsett vilken modell man kommer
att välja måste kvinnorna vara med och forma det
framtida Afghanistan.
Jag tror inte att man kan trä en västerländsk mo-
dell över Afghanistan. Naturligtvis måste detta ske
utifrån den tradition, den kultur och de uppfattningar
som människor har i Afghanistan. Men när man säger
att vi ska ta hänsyn till kultur, religion och tradition
innebär det inte att kvinnorna inte ska ha en plats.
Kvinnorna ska ha en plats i det framtida Afghanistan.
Jag har ställt frågan om vilket initiativ Sveriges
regering tänker ta för att kvinnorna aktivt just ska
kunna ta del i formandet av Afghanistans framtid. Jag
väntar på svar från regeringen, och jag väntar mig
stöd från många, både kvinnor och män, i denna för-
samling men även utanför vårt parlament.
Jag ska avsluta med att läsa en dikt ur en skrift
som heter Rosor, vin, en vän att älska. Det är dikter
av den afghanske 1600-talspoeten Khushhal Khan
Khatak. Det är Tomas Löfström som har gjort över-
sättningen. Dikten heter Den vise är rik. Jag vill till-
lägga att poesi är oerhört viktigt inte minst bland
pashtunerna, den största folkgruppen. Poesi är något
levande i vardagen bland afghanska människor. Jag
tror att man läser poesi även i de flyktingläger vi ser
på TV.
Den vise och den seende är den som känner sig
själv.
I självkännedom ligger insikten om det heligaste.
Om fruktan saknas i ditt hjärta är dina handlingar
av ondo.
Lita inte på den som kan läsa Koranen utantill.
Dina egna onda handlingar är tillvarons fördärv.
Är du inte Satan själv behöver du inte frukta Sa-
tan.
Ge upp begär och snikenhet, eftertrakta inget, åtrå
ingen.
Då behöver du inget annat än detta namn: Männi-
skors Kung.
Jesus gav med sina mirakel blinda makt att se.
Men ingen dumbom har blivit visare av sina bö-
ner.
Om vishet är det enda du äger, sörj inte över din
fattigdom.
Khushhal svär på det: den vise är rik.
Detta är skrivet av en muslimsk författare under
den tid när mongolerna härskade och striden stod om
mongolernas inflytande i Afghanistan.
I detta anförande instämde Ulla Wester och Hille-
vi Larsson (båda s).