Fru talman! Jag får tacka Lennart Klockare för
hans omtanke om min tid. Det värmer att höra något
sådant. Men det är väl mer på ytan. Bakom det hela
låg den mycket allvarliga frågan: Är det så att i det
som nu justeras, den stora försämringen av änkepen-
sionerna, är det relativt lite pengar? Det försökte jag
illustrera med ett räkneexempel. Jag tror att jag i
huvudsak har räknat rätt. Det är mycket små förbätt-
ringar som sker jämfört med den stora försämring
som genomfördes från våren 1997.
När Lennart Klockare säger det som man så ofta
har sagt från socialdemokratiskt håll, att alla var
tvungna att hjälpa till för att de var så kärva tider, är
det något som låter sig sägas. Det innebär förstås
någonting som de allra flesta är beredda att hålla med
om. Problemet på den här punkten är bara att det inte
finns någon grupp i vårt samhälle som har drabbats så
hårt av åtstramningarna under 90-talet som änkorna.
Lennart Klockare kan ju rätta mig i sin sista replik om
jag har fel på den punkten, alltså om han själv kan
hitta någon grupp som har drabbats hårdare.
Ledande forskare med socialdemokratisk anknyt-
ning, jag tänker då på Joakim Palme, som nu senast
har utrett frågan om välfärden under 90-talet, har ju
beskrivit just änkepensionsförsämringen som det
största avsteget från den svenska välfärdsmodellen.
Folkpartiet och jag är alltså inte alldeles ensamma om
att betrakta det här som retorik.
Till slut vill jag säga att ni har ju inte gjort särskilt
mycket åt saken senare, sedan ekonomin har förbätt-
rats.