Fru talman! Av alla våra socialförsäkringar är
pensionssystemet den allra största och förstås en av
de allra viktigaste. Det handlar om hur vi ska få möj-
lighet att, på gamla dar när vi inte har löneinkomster,
kunna ha en hygglig tillvaro och känna tryggheten
under det yrkesverksamma livet att så kommer att
ske.
Vi har i vårt land genomfört en mycket stor pen-
sionsreform - jag vågar nog säga att det är en av de
största som något industriland har genomfört de se-
naste decennierna. Dess grundläggande innehåll kän-
ner kammarens ledamöter väl. Det som nu pågår efter
att vi tog ställning 1994, i den breda fempartiöver-
enskommelsen, är genomförandet av reformen.
På några punkter har det inte gått så rasande fort
under de sju socialdemokratiska åren, men sakta men
säkert läggs byggsten till byggsten vad gäller genom-
förandet. Vi har snart alla pusselbitarna på plats. Det
finns några undantag, och icke oväntat rör det sådana
saker som Socialdemokraterna inte har varit så för-
tjusta i men som de har kommit överens om. Detta
ska vi väl få återkomma till i andra sammanhang
inom kort.
Helt nyligen har Riksförsäkringsverket och andra
som haft i uppdrag att försöka bedöma hållfastheten i
det nya pensionssystemet redovisat sina senaste be-
dömningar av detta. Det har de gjort i samband med
ett uppdrag som handlar om den s.k. automatiska
balanseringen, det system som är tänkt att vara med
för att om det krävs kunna införa en lägre indexupp-
räkning, en bromsad sådan, än vad som finns i huvud-
reglerna för systemet.
Dessa beräkningar visar, kan jag i all korthet
nämna, att med de mest sannolika antagandena om
framtiden förefaller inte den s.k. bromsen behöva
användas. Ingen av oss känner framtiden - det kan
förstås komma att ske på ett annat sätt om det går
väldigt dåligt i ekonomin eller i världen eller om det
på annat sätt blir för dålig balans mellan de pengar
som betalas in och de förmåner som pensionärerna
ska ha.
Just nu ser beräkningarna för de kommande de-
cennierna förvånansvärt goda ut. Med vad man får
uppfatta som någorlunda rimliga antaganden, av
typen att vi över tiden ska kunna åstadkomma en
tillväxt i vår ekonomi på i genomsnitt 2 %, att de
pengar vi placerar med relativt fria placeringsregler i
genomsnitt ska kunna ge drygt 3 % om året och ett
antal andra antaganden ser det relativt hyggligt ut,
som sagt var.
En av huvudprinciperna i det nya pensionssys-
temet är det vi ibland brukar kalla raka rör, att det ska
finnas ett samband mellan det man betalar in och det
man får ut. Den principen är mer genomförd i det nya
pensionssystemet än i kanske något annat system i
världen.
Det finns ett par undantag. Ett av dem gäller en
stor konflikt som har funnits mellan den borgerliga
sidan och den socialdemokratiska sidan och har gällt
de s.k. avgifterna ovanför taket. Där blev det en upp-
görelse om att man skulle se till att hälften av avgif-
terna ovanför förmånstaket var kvar, dvs. de avgifter-
na ger ingen pensionsrätt.
Enligt borgerlig uppfattning är detta förstås fel,
men det ingår som en del av uppgörelsen. Vi fick i
den delen nöja oss med att bli av med hälften, efter-
som det tidigare var fulla avgifter ovanför taket.
Ett annat, mindre undantag från principen om raka
rör har gällt huruvida man kan få pensionsrätt när
man är under 16 år även om det dras pensionsavgift.
Nu har glädjande nog genomförandegruppen på den
punkten landat på att ta bort detta undantag och även
göra det retroaktivt. Det kommer ett förslag till riks-
dagen, stött av de fem partierna, som innebär att
sommarjobbare och andra också ska få pensionsrätt
för sina pengar. Principen om raka rör ska upprätt-
hållas.
Detta rör förstås inte så väldigt många människor
i vårt land. Häromåret rörde det sig om drygt 3 000
ungdomar, tror jag, som debiterades avgift utan att få
några rättigheter för det. Det kommer nu att införas
retroaktivt fr.o.m. 1999. Det rör sig om kanske
8 000-10 000 ungdomar som får se värdet av detta
med raka rör, även om deras intresse för sina pen-
sionsrättigheter kanske inte är så överväldigande när
de börjar första årskursen i gymnasiet eller vad det
kan vara fråga om.
Vi hoppas förstås att vi på sikt ska kunna nå en
enighet även om att ta bort de andra avstegen från
principen om att det ska vara raka rör mellan avgifter
och förmåner.
Vårt nya pensionssystem har väckt ett mycket
stort internationellt intresse. Redan året efter det att vi
tog beslut här i kammaren, 1994, beslöt man i Italien
om en liknande reform, dock med en avsevärt längre
genomförandetid. Det innebär väl att det finns bety-
dande ekonomiska problem för dem att hantera den
ändå.
Polen, Lettland och flera andra länder har beslutat
om reformer som mycket liknar den svenska pen-
sionsreformen.
Denna månad kommer man i Ryssland att vid en
andra läsning ta en pensionsreform som innehåller
betydande likheter med det som vi har beslutat i den-
na kammare.
Så sent som i förra veckan har OECD i sin rapport
om Frankrike gett dem rådet att införa någonting som
kallas ett aktuellt neutralt system. Bakom detta kons-
tiga uttryck döljer sig det som vi på svenska brukar
kalla livsinkomstprincip.
Med tanke på pensionsreformens breda uppslut-
ning är det stor enighet om en stor del av pen-
sionsområdet mellan åtminstone fem av de politiska
partierna. Men det finns undantag.
Ett undantag är det som har införts - tyvärr - för
några år sedan, att sänka pensionärers bostadstillägg
om de har fritidshus. Vi har motsatt oss denna föränd-
ring från första början och försöker varje år vinna
majoritet för att ta bort bestämmelsen. Det har inte
lyckats hittills, och vi har väckt liknande förslag nu i
höst.
En annan punkt där vi är oense gäller förkortning-
en av omställningspensionen när någon har blivit
änka eller änkling, som i ett slag sänktes från tolv till
sex månader våren 1997. Där har vi förespråkat att
man ska ha kvar tolvmånadersgränsen. Skälet är up-
penbart. Det är en mycket stor omställning i en män-
niskas liv att bli av med sin livskamrat, och det kan
också få stora ekonomiska konsekvenser. Att då ha så
kort tid på sig som sex månader är enligt vår mening
inte anständigt.
Något lite har vi fått gehör för de här synpunkter-
na, i och med att regeringen nu har släpats fram till en
ståndpunkt att man år 2003 tänkte förlänga det till tio
månader i stället för de sex månaderna. Vi kvarstår
vid vår uppfattning att det omedelbart borde höjas till
de gamla tolv månaderna.
Den mest upprörande besparing som har ägt rum
under det i vissa avseenden tuffa 90-talet i vårt land
var den kraftiga försämring av änkepensionerna som
fattades beslut om i denna kammare våren 1997. Det
är inte bara min uppfattning, utan även forskare med
anknytning till socialdemokratin har beskrivit detta
som det största avsteget från den svenska välfärds-
modellen som har ägt rum under det senaste decenni-
et. Det är märkligt att det inte har hänt något mer på
det här området.
Vänsterpartiet har i likhet med oss från början
kritiserat den här försämringen. Det har vi förstås
tyckt vara bra. Det var säkert många änkor som i
valrörelsen 1998 tyckte att det var bra att höra hur
man från Vänsterpartiets sida, minst lika högt som
från Folkpartiets sida, kritiserade detta. Många av
änkorna trodde förstås att det skulle bli något resultat
när man fick den samverkan som nu finns mellan
Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna.
Vi får ju höra i denna kammare hur ledande före-
trädare för Vänsterpartiet, som partiets gruppledare i
socialförsäkringsutskottet Ulla Hoffmann, slåss så att
det ryker om det. Då är det bara att konstatera att de
förändringar som man har lyckats uppnå under de år
som har gått sedan 1998 är i en sådan takt att, om jag
har räknat rätt, fru talman, man kommer att ha lyckats
med sitt vallöfte någon gång omkring år 2072.
Jag är intresserad av att höra Lennart Klockares
bedömning, om han tycker att jag har räknat i huvud-
sak rätt vad gäller Vänsterpartiets framgångar eller
om jag har räknat fel på något år.
Till Socialdemokraterna vill jag ställa frågan: Om
det nu är så att man på punkt efter punkt har genom-
fört återställare, om den socialdemokratiska partikon-
gressen kände sig så uppmuntrad och pigg av den
ekonomiska situationen i riket att man röstade ige-
nom ett antal nya krav på reformer, vad är det då som
gör att socialdemokratin är så oerhört emot att rätta
till den här stora attacken som gjordes mot änkepen-
sionerna? Vad är det som gör att man tydligen i för-
handlingar med Vänsterpartiet står emot allt vad man
orkar och nästan ställer kabinettsfråga på att få be-
hålla änkepensionernas stora försämring?
Jag tror att det finns ett antal personer, inte bara
de änkor som många av oss har träffat utan många
andra, som undrar vad som ligger bakom socialde-
mokratins oerhörda envishet just på den här punkten i
fråga om att slå vakt om försämringarna i änkepen-
sionerna.
Fru talman! Vi har flera bra reservationer, men för
tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till den
reservation som rör änkepensionerna, reservation
nr 29.