Fru talman! Det principbeslut som riksdagen fat-
tade den 8 december 1995 innebar att Svenska kyrkan
i väsentliga avseenden skulle bli fri att bestämma i
sina egna angelägenheter. Andra samfund fick vä-
sentligt förbättrade möjligheter att verka genom den
nya associationsformen registrerat trossamfund och
möjligheten till uppbördshjälp.
Utredandet dessförinnan hade onekligen varit i
grundligaste laget eftersom det mer eller mindre på-
gått i 30 år. De reservanter som nu kräver en mer
långtgående förändring, som inte har stöd i kyrkomö-
tet eller i riksdagens principbeslut, bör inse att de
begär ytterligare uppskov och därmed status quo
under överskådlig tid.
Moderata samlingspartiet uttalade redan på par-
tistämman 1987 att "riksdagens lagstiftningsmakt
skall upphöra och kyrkan bli fri att besluta i egna
angelägenheter". Vi stödde därför i allt väsentligt det
principförslag som nu följs upp genom de två propo-
sitionerna om grundlagsfrågor.
De statliga utredningar som gjorts sedan 1995 har
i flera avseenden lett fram till tydligare, principiellt
riktigare förslag. Jag syftar på att offentlighetsprinci-
pen bara kommer att gälla för de områden där kyrkan
fortfarande kan sägas vara en del av det allmänna,
såsom beträffande viss kulturminnesvårdande verk-
samhet. Det gäller också synen på sekretess och tyst-
nadsplikt inom kyrkan, som i framtiden får regleras
inomkyrkligt.
Det är vidare bra att beteckningen kyrkoskatt, som
en majoritet av kyrkomötet 1995 faktiskt ville behålla
av dunkla skäl, försvinner och ersätts av den mera
adekvata beteckningen kyrkoavgift. I och med att
församlingarna förlorar sin kommunstatus kan de
förstås inte längre besluta om några skatter. Det är
visserligen sant att begreppen skatt och avgift ofta
missbrukas i den allmänna politiska världen - den s.k.
allmänna fiskevårdsavgiften, för att ta ett exempel
från ett helt annat område, som föreslogs häromåret
var i själva verket en skatt, som också kallades
"mörtskatt" - men det kan ju inte vara ett tillräckligt
skäl för att begreppsförvirringen skall spridas också
till den andliga världen.
På några punkter tycker jag att regeringen är
principlös och inte följer den i övrigt goda linjen att
så långt som möjligt frigöra kyrkan från bestämmelser
som enbart gäller den offentlig-rättsligt reglerade
sfären. Jag syftar bl.a. på att rätten till ledighet för
förtroendevalda utsträcks ända till år 2009. Även om
regeringen skriver att det handlar om en övergång-
speriod måste förslaget betecknas som oprincipiellt.
Det uppmuntrar också till andra förslag om över-
gångstider, som vi kan se av motionerna.
Detta att Riksskatteverket även i fortsättningen
kostnadsfritt skall vara behjälpligt med uppbörden av
kyrkoavgiften var en mycket viktig förutsättning för
att stat-kyrka-reformen över huvud taget skulle bli av.
Frågan om jämställdhet med andra samfund löstes
genom att även andra trossamfund kan få denna hjälp.
Det som kan ifrågasättas är förstås om det är en
lämplig konstruktion att avgiften helt och fullt skall
tas ut som en skatt enligt reglerna för vad som är
kommunalt beskattningsbar inkomst. Därmed kommer
alla riksdagsbeslut om förändringar av t.ex. grundav-
drag eller reseavdrag att direkt påverka kyrkoavgiften,
vilket inte förefaller särskilt rimligt. Sådana föränd-
ringar sker hela tiden genom riksdagsbeslut, och flera
förändringar kommer att behövas i framtiden, efter-
som det svenska inkomstskattesystemet är orättvist,
förlegat och tillväxthämmande. Emellertid kommer
den frågan upp i höst igen, varför vi här har nöjt oss
med att i ett särskilt yttrande framföra några tanke-
gångar, som också finns i en motion av Lennart Hed-
quist.
Innan jag avslutningsvis kommer in på den viktiga
frågan om den kyrkliga egendomen vill jag bara näm-
na några få ord om bekännelsekravet på monarken.
Regeringen lägger alltså inte fram några förslag om
förändringar av regeringsformen och successionsord-
ningen med anledning av relationsförändringen mel-
lan staten och kyrkan år 2000. Inte heller vi tycker att
frågan nödvändigtvis har med relationsförändringen
att göra. Bestämmelserna i RF och successionsord-
ningen nämner inget direkt om tillhörighet till Svens-
ka kyrkan. En kung eller en prinsessa kommer att bli
medlem av kyrkan på samma sätt som alla andra,
nämligen genom dopet.
Man kan hur som helst inte - det är huvudin-
vändningen mot att det skall fattas något beslut i dag
- behandla det som varit en tung paragraf i åtskilliga
regeringsformer, alltså bekännelsekravet på monar-
ken, som om det bara var en religionsfrihetsfråga.
Eftersom den rör monarkens ställning bör den, om
man nu vill ha en förändring, bli föremål för en par-
lamentarisk utredning. Möjligen lyser ett republi-
kanskt nit igenom i några motioner. Vi får väl se om
kravet på republik blir ett tungt inslag i herrar Leijon-
borgs, Könbergs eller Johnsons personvalskampanjer.
Innan jag går in på frågan om äganderätten till
prästlönetillgångarna vill jag ge regeringen en liten
men dock eloge för att man följt minoritetslinjen från
kyrkomötet beträffande Lunds domkyrkas speciella
ställning. Förslaget är nu att Lunds domkyrka skall
behållas som en självständig förmögenhet och utgöra
en egen juridisk person. Det finns goda skäl för denna
särbehandling, framför allt detta att tillgångarna av
historiska skäl uppgår till avsevärt mycket större
belopp än som är fallet beträffande andra medeltida
domkyrkor.
Innebörden av principbeslutet i riksdagen 1995 är
att den kyrkliga egendomen skall stå till kyrkans för-
fogande efter relationsförändringen år 2000 utan stöd
av den detaljerade statliga reglering som finns i dag.
Regeringen anger i proposition 1997/98:116: "En
strävan bör därför vara att i största möjliga utsträck-
ning åstadkomma enkla och överskådliga regler". Mot
den bakgrunden föreslår regeringen att stora delar av
tillgångarna, bl.a. Kyrkofonden, skall överföras med
äganderätt till Svenska kyrkan eller olika organisato-
riska delar av detta samfund.
Prästlönetillgångarna är beteckningen på kyrkans
reella finansförmögenhet i jord, skog och fonder.
Förmögenheten har genom århundradena byggts upp
genom gåvor och donationer och andra tillskott från
församlingsborna. Enligt direktiven 1996 till utred-
ningen om kyrkans egendom hade Kammarkollegiet
att utreda hur Svenska kyrkan efter relationsföränd-
ringen skulle disponera prästlönetillgångarna. Lag-
stiftningsmodellen innebär att prästlönetillgångarnas
stiftelseliknande karaktär bibehålls.
Kammarkollegiet behandlade emellertid även al-
ternativet äganderätt och framhöll att det som talar till
detta alternativs fördel är "den klara och enkla lös-
ningen som leder till alldeles otvetydiga förhållanden
i det nya läget".
Ytterligare ett citat från Kammarkollegiets utred-
ning:
"Ägandealternativet är ett radikalt medel att för-
ändra situationen. Det skiljer sig från de övriga alter-
nativen genom den konsekventa upplösningen av alla
stiftelsebildningar. Därigenom går det också längst
när det gäller äganderättsöverföringar från stiftelser
till enheter inom Svenska kyrkan."
I sina överväganden fann Kammarkollegiet lag-
stiftningsalternativet och ägandealternativet likvärdiga
från olika utgångspunkter men förordade till slut ändå
lagstiftningsalternativet. Bland remissinstanserna
vägde det tämligen jämnt, med någon övervikt för
lagstiftningsalternativet. Det bör dock noteras att bl.a.
JK, majoriteten av flerpastoratssamfälligheterna,
Svenska kyrkans centralstyrelse och biskoparna för-
ordade ägandealternativet. Som framgår av proposi-
tionshandlingarna stödde ett betydande antal av kyr-
komötesledamöterna reservationen i andra kyrko-
lagsutskottet för äganderätt.
Regeringen föreslår dock i propositionen att lag-
stiftningsalternativet skall tillämpas beträffande kyr-
kans egendom.
Vi anser däremot att äganderättsmodellen är att
föredra av flera skäl:
För det första innebär regeringens förslag en be-
stående oklarhet genom att prästlönetillgångarna
behåller sin "stiftelseliknande karaktär" och för-
blir s.k. såsom-stiftelser. Den föreslagna regle-
ringen kan också ses som en stiftelsebildning i sig,
vilket kan skapa en konflikt med stiftelselagen.
För det andra kan de säregna stiftelserna förmodas
innebära onödig byråkrati. De kan också bli en
hämmande faktor för de strategiska ingrepp i kyr-
kans förmögenhetsförvaltning som kyrkan kan
tänkas vilja göra.
För det tredje innebär äganderätten en så stark
garanti för opåkallade ingrepp som det går att
åstadkomma i en rättsstat.
Slutligen var ju själva grundtanken bakom den
historiska reformen att Svenska kyrkan skall bli så
självständig som möjligt i förhållande till staten
inom ramen för den särskilda lagen om Svenska
kyrkan. Det är från denna utgångspunkt som det i
principbeslutet sedan anges att egendomen skall
stå till kyrkans förfogande.
Det förefaller därför motsägelsefullt när regering-
en i motiveringen för lagstiftningsalternativet, dvs.
inte ägandealternativet, markerar behovet av fortsatt
statligt inflytande över kyrkans egendom. Så här står
det på s. 99:
"Den egendom det är fråga om uppgår till bety-
dande värden. Den har byggts upp under lång tid och
under medverkan av hela befolkningen. Det är därför
ett allmänt intresse att de ändamål som är knutna till
egendomen fullföljs. I lagstiftningsalternativet tar
samhället genom riksdagen ett delansvar för att detta
sker."
Då har vi fortfarande kopplingen till staten, som
syftet var att undvika. Bakom formuleringen ligger
tvivelsutan också en ideologiskt motiverad skepsis
mot äganderätten och en traditionellt socialistisk
förkärlek för politisk kontroll. Man märker avsikten -
och blir beklämd.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 6.