Fru talman! Jag hoppades att Nils Fredrik Aurelius
skulle ta upp frågan eftersom jag inte hann med det i
mitt anförande. Jag kan inte riktigt se att det är själv-
klart vilket av dessa alternativ som allra bäst just nu
gagnar saken. Det som Kammarkollegiet så tydligt
redovisar och som jag tror gjorde att t.ex. kyrkomö-
tets majoritet, om än ganska knapp, valde lagstift-
ningsalternativet var dels att det ger en flexibilitet i
framtiden, dels att Kammarkollegiet aktualiserade de
svåra frågor som gällde att utröna vem som egentligen
i dagens mening kan anses vara ägare till det som vi
nu talar om som prästlönetillgångar. Då finns det
alltså en genial lösning som tydliggör förhållandena
och som möjligen kan ge en öppning för ett nästa steg
i framtiden. Det är att hålla fast vid ändamålsbestäm-
melserna.
Det här är historiskt betingat på det sätt som jag
tidigare beskrev. Dessa tre enheter har växt samman.
Det går inte att där klarlägga ett renodlat lagfaret
ägarförhållande, men ändamålet är alldeles solklart.
Det skall vara till kyrkans förkunnelse. Det kan man
nå på olika vägar. Jag delar regeringens bedömning
och utskottets förslag om att lagstiftningsalternativet i
det här läget är det lämpligaste sättet att ta det här
steget.