Fru talman! Det är ytterligare ett steg i en histo-
riskt nödvändig utveckling som tas i och med denna
debatt och det beslut som kammaren kommer att fatta.
Fädrens kyrka i Sveriges land, som det en gång hette,
kommer att ha en annan relation och i fortsättningen
verka som en självständig organisation vid sidan av
staten.
Arbetarrörelsen och dess vänster, liksom libera-
lerna som Anders Johnson redogjorde för, har alltid
haft en principiell syn på kyrkans skiljande från sta-
ten. Vi har också en religionsfrihetstanke som innebär
att staten förhåller sig neutral i trosfrågor. Trosfrågor
skall behandlas som den enskilde medborgarens per-
sonliga frågor. Staten skall inte särbehandla trossam-
fund i något avseende.
Därför bör det, enligt vår mening, inte finnas en
särlagstiftning för den Svenska kyrkan. I stället bör
lagen om trossamfund omfatta alla samfund. De para-
grafer som krävs, kanske framför allt övergångsmäs-
sigt, och som gäller Svenska kyrkan kan då rymmas i
en sådan allmän trossamfundslag. Om detta hade
vunnit majoritet i utskottet skulle utskottet ha kunnat
utarbeta nödvändiga lagtexter om det. Jag ser inte att
det skulle ha fördröjt den här processen som väl inte
oroade, men dock anfördes som ett argument från
Nils Fredrik Aurelius.
Vi anser också att det är orimligt att staten på sikt
skall hjälpa religiösa organisationer med uppbörd av
deras medlemsavgift. Det är ju vad den här s.k. upp-
bördshjälpen handlar om. Detta är att särskilja och
särbehandla de religiösa organisationerna. Samtidigt
har vi haft en månghundraårig statskyrka i vårt land.
Det är klart att det krävs en övergångstid för Svenska
kyrkan. Den har ju vant sig vid att få hjälp med denna
uppbörd. Därför kan man med mild hand låta Svenska
kyrkan få ett tidspann om maximalt tio år på sig för
att införa en ny ordning där den själv kan hantera sin
medlemsavgiftsindrivning. Under denna period kan
den få statlig hjälp. I övrigt tror vi inte på likabe-
handlingen. Det blir ju olikabehandling gentemot alla
andra idéburna organisationer som inte får denna
statliga hjälp.
Vidare torde det kunna komma att strida mot
2 kap. 2 § i regeringsformen som stadgar att ingen
skall tvingas att ge till känna sin åskådning i bl.a.
religiöst hänseende till det offentliga. En styrelse eller
en majoritet i en religiös församling kan t.ex. besluta
om en sådan statlig uppbörd och därmed ålägga
medlemmar att uppge sin övertygelse även om de
skulle ha samvetsbetänkligheter mot detta om de
önskar kvarstå som medlemmar. Vidare finns det ju
ett element av att staten skall godkänna dem för vilka
uppbördshjälpen skall ges. Och det strider också
egentligen mot principen om statlig neutralitet i tros-
frågor. Därför har vi yrkat avslag på detta.
Det är alldeles riktigt, som Anders Johnson har
argumenterat för, att grundlagen bör återge verklighe-
ten. Vi menar att stadgandet i 4 § i successionsord-
ningen om den augsburgska trosbekännelsen därför
bör utmönstras. Det återspeglar sannolikt inte det
verkliga förhållandet. Vi skall ha en grundlag som
återger verkligheten. På den punkten delar jag helt
Folkpartiets uppfattning, och vi har ju också en ge-
mensam reservation om detta.
Fru talman! Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 4. I övrigt står
jag också bakom reservationerna 1 och 8, till vilka det
redan yrkats bifall.