Fru talman! Jag vill börja mitt anförande med att yrka bifall till reservation nr 1, alltså samma reservation som ChristerEngelhardt yrkade bifall till nyss.
Förra året fick alla riksdagsledamöter inför Almedalsveckan en pocketskrift från Riksförbundet Majblomman. Den är grå till kulören och har titeln
En vanlig dag
. Föreningen har samlat ansökningar från en genomsnittlig dag, drygt 150 stycken. Det blir drygt 56 000 på helårsbasis, och antalet ökar från år till år.
Familjer som hör av sig till Majblomman har det besvärligt på grund av sjukdom, funktionsnedsättning eller social situation. I många ansökningar framgår det tydligt att hushållets pengar inte räcker till de grundläggande behov barnen har, såsom glasögon, cykel eller något annat man behöver för sin personliga utveckling som barn. Inte sällan är det ensamstående föräldrar som hamnar i denna situation - somliga trots att de har ett arbete, ofta på deltid. Detta brer också ut sig; det är mer och mer av bemanningsföretag i välfärden och även i andra branscher nu för tiden. Då blir det många gånger deltid.
Varje barn har egna rättigheter enligt FN:s konvention om barns rättigheter. Mänskliga rättigheter måste vara utgångspunkten i allt arbete runt barnfattigdom och barns särskilda utsatthet. Barnkonventionen och alla barns rätt till hälsa, bostad, utbildning och ett i största allmänhet socialt värdigt liv är i detta sammanhang en grundläggande utgångspunkt. Rätten till utveckling, rätten att växa upp i trygghet och skyddas mot övergrepp samt rätten att respekteras för sina åsikter måste vara utgångspunkten i samhällsplanering och politiskt beslutsfattande.
Fru talman! Miljöpartiet anser också att det är viktigt att lyfta debatten bortom höjda bidragsnivåer eller fler jobbskatteavdrag. Det sistnämnda har hittills varit regeringens svar på snart sagt alla samhällsproblem. Grundläggande strukturella förhållanden i den socioekonomiska strukturen är väldigt viktiga att ta upp i denna diskussion. Det handlar om att människor ska ha råd att bo i sina bostäder och att skolan är bra oavsett var i landet man bor. Det är oacceptabla skillnader vi ser mellan kommuner och mellan stadsdelar inom samma kommun i dag. Ökad jämställdhet är därtill väldigt viktigt.
Ett fungerande socialförsäkringssystem betyder mycket för att människor ska ha skydd när de blir sjuka och inte behöva oroa sig för det. Detsamma gäller ett fungerande skydd vid arbetslöshet. Det är ett problem som har blivit påtagligt med nuvarande regerings politik. Det har för övrigt stor betydelse för människor i praktiken ute i verkligheten hur försörjningsstödet är utformat, och på vilket sätt det ges.
Andra faktorer som bidrar till ett bra liv är tillgång till natur, rent vatten, ren luft och en bullerfri miljö. Det är grundläggande och något alla människor behöver.
Vi gröna ser vidare som ett viktigt perspektiv att skapa vad vi kallar nya livschanser. Det handlar om att skapa möjligheter och vägar för enskilda att ta sig vidare oavsett hur deras liv har varit hittills. Det gäller såväl vuxna som barn.
I ett annat ärende på dagens föredragningslista ser Alliansen ut att gå mot ett nederlag, nämligen när det gäller vuxenutbildning. I betänkandet från utbildningsutskottet står att riksdagen bör tillkännage för regeringen att den ska lägga fram ett förslag om ett riktat statsbidrag för vuxenutbildning som garanterar en hög nivå på denna utbildning. Vi från Miljöpartiet stöder detta helhjärtat. Detta krav hade mycket väl platsat alldeles utmärkt som en komponent i den handlingsplan vi rödgröna gemensamt är överens om att regeringen borde ta fram.
Nya livschanser behövs i geografiska områden eller bostadsområden som av olika skäl kännetecknas av förlorad framtidstro. Kanske i framför allt dessa områden är det av stor betydelse att det skapas nya livschanser - att barn, unga och deras föräldrar ges möjligheter att bryta negativa livsmönster och gå vidare. Där fyller en bra skola med hög kvalitativ nivå som sagt en särskilt viktig funktion.
Utsatthet kan till viss del sägas gå i arv - det sociala arvet. Det är viktigt att skapa förutsättningar för att människor ska kunna bryta det, och det är synnerligen viktigt att barn och unga inte tappar framtidstron. Det i sig skapar nämligen en grogrund för inte bara egna, individuella problem utan också fortsatta samhällsproblem - strukturella problem. Brottslighet kommer ofta som en orsak av sociala förhållanden.
Fru talman! Det finns flera olika mått och definitioner på ekonomisk utsatthet. När Rädda Barnen mäter barnfattigdom använder de två kriterier: att barnet bor i en familj som tvingats söka kommunalt försörjningsstöd eller att familjen har mindre än så kallad skälig inkomststandard enligt Statistiska centralbyråns definition. Med detta beräkningssätt kan vi konstatera att det finns ungefär 220 000 fattiga barn i Sverige.
I betänkandet finns referenser till pågående arbete inom EU med en rekommendation i frågan om barnfattigdom och utformande av gemensamma principer och effektiva övervakningsverktyg för att förebygga och bekämpa densamma. Faktum är att det redan finns ett mål i EU inom ramen för EU 2020-strategin, som slogs fast för snart två år sedan. Fram till år 2020 ska minst 20 miljoner EU-medborgare lyftas ur fattigdom.
Fattigdomsgränsen som EU använder är också intressant att notera i denna diskussion. Den är 60 procent av medianinkomsten inom respektive land. EU anser att det är inom respektive land man ska se hur det relativt ser ut. Där har såvitt jag vet regeringen inte protesterat.
Varje land ska alltså omvandla EU-målen till nationella mål som speglar situationen och förutsättningarna i landet. Ingenting hindrar Sverige från att kraftfullt visa vägen. Det skulle finnas en bred samling i Sveriges riksdag bakom en sådan politik, är jag helt övertygad om.
I EU 2020-strategin står det bland annat att medlemsstaterna måste främja ett gemensamt kollektivt och individuellt ansvar i kampen mot fattigdom och social utestängning, fastställa och genomföra åtgärder för att hantera specifika villkor för särskilt utsatta grupper och helt bygga ut de sociala trygghetssystemen och pensionssystemen för att garantera ett lämpligt inkomststöd och tillgång till hälso- och sjukvård.
Fru talman! Debatten om barnfattigdom har alltför länge fastnat i sidodebatter om en definition av hur den ska mätas. Miljöpartiet anser att det finns ett stort ansvar för oss representanter för svenska folket att lyfta debatten och fokusera mer på ett renodlat barnperspektiv.
Låt mig avslutningsvis citera tidigare nämnd skrift från Riksförbundet Majblomman:
"I den politiska debatten försvinner snabbt diskussionen om barnens behov till att i stället handla om arbetsmarknadspolitik och sysselsättning som det långsiktigt bästa sättet att bekämpa barnfattigdom.
Det är säkert sant och i sig självklart. Problemet är att många barn har föräldrar som inga arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan hjälpa, det handlar exempelvis om barn till föräldrar med funktionshinder eller sjukdom. Ett annat problem för barnen är att det tar tid för arbetsmarknadspolitiken att få genomslag och full effekt på ekonomiskt utsatta familjers ekonomiska situation. Och för barn är tiden viktig. En vuxen person klarar kanske av att leva under ekonomiskt knappa förhållanden en tid, men för ett barn innebär samma tid att en viktig period av livet går förlorad."