Herr talman! Jag vill börja med att instämma i Christer Engelhardts anförande och yrka bifall till reservation nr 1.
I november var jag på ett seminarium i Katrineholm som handlade om barnfattigdom. På det seminariet var det en förskollärare som sade ungefär på följande sätt: Nu börjar det närma sig vintern, det är kallt ute, och på måndag när lille Pelle kommer till dagis har han trots det kalla vädret fortfarande sin slitna sommarjacka och ett par trasiga gympadojor på sig. Vad ska jag som förskollärare säga till hans mamma när jag samtidigt förstår att de ännu inte haft tillräckligt med pengar för att kunna köpa Pelle en varmare jacka och ett par tjocka skor eller stövlar?
Detta berörde mig väldigt mycket. Det gav mig också en bekräftelse på att den borgerliga välfärdspolitiken är hård och tuff och drar isär samhället på ett brutalt vis och att utanförskapet drabbar barnen allra mest.
I betänkandet redogörs för de åtgärder som ni i Alliansen har genomfört för att förbättra för barnen. Trots dessa åtgärder växer problemet. Antalet barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer ökar. När Rädda Barnen presenterade sin rapport förra gången blev det en välbehövlig debatt. Nu är snart nästa rapport klar, och vad jag har erfarit fortsätter ökningen av antalet barn i ekonomiskt utsatta familjer. Problemet är alltså långt ifrån löst.
På 90-talet, som nämndes här, såg vi problemet. Efter att vi socialdemokrater tillsammans med Centerpartiet hade hanterat den ekonomiska krisen påbörjade vi arbetet med att minska barnfattigdomen. Och antalet minskade. Den trenden bröts 2008.
Herr talman! Om det finns ett problem känner man ju att man vill lösa det. Och om de åtgärder som man vidtar inte hjälper föreslår eller vidtar man nya åtgärder - såvida man inte tycker att det inte är något problem. Jag är av den uppfattningen att den borgerliga regeringen medvetet driver denna politik. Ni vill att samhället ska dras isär och att dessa barn får skylla sig själva som inte har sett till att födas till världen i en familj som har tillräckliga resurser.
Studerar man er politik och de beslut som ni har fattat sedan 2006 står det klart att ni vill gå tillbaka till gamla tider. Utbildning ska bara vara vissa människor förunnad, och omsorgen ska inte vara efter behov utan efter hur tjock plånbok man har. Blir du sjuk - skyll dig själv! Man tvingar allvarligt sjuka att fortsätta att jobba eller att gå till Arbetsförmedlingen. Ja, listan kan göras lång.
Senast i morse på nyheterna - det har vi fått refererat av flera - hörde vi att det är endast en tredjedel av dem som är arbetslösa som har a-kassa och att allt fler tvingas söka försörjningsstöd.
Förra veckan kom en rapport från Barnombudsmannen och Kronofogdemyndigheten som fick mig att börja tänka på den gamla statartiden. Antalet barn som vräks från sina hem ökar i Sverige i dag.
Det är inte nog med att ni tvingar ut människor i fattigdom, utan ni skickar också räkningen till kommunerna. Försörjningsstödet ökar. Detta gör att det finns mindre pengar ute i kommunerna till äldreomsorg, skola, barnomsorg och så vidare. Ni säger en sak och gör någonting annat.
Att flertalet av partierna i Alliansen driver denna politik är jag inte dugg överraskad av. Till skillnad från kanske en del av er har jag läst er historia. Men jag är mycket fundersam på hur Folkpartiet kan ställa upp på detta. Tyvärr har Folkpartiets representant gått - hon ville väl inte fortsätta att lyssna på mig.
Det fanns en gång något som kallades socialliberaler som stod bakom den svenska modellen med ett generellt välfärdssystem, som vi alla bidrog till efter förmåga och fick del av efter behov. Visserligen har de flesta av dem försvunnit, men jag undrar ändå hur de tänker.
Till sist vill jag kommentera Centerpartiets inlägg, som flera av er också har varit inne på. Jag håller naturligtvis med om att arbete är det som skapar välfärd. Men det är ju fördelningen av välfärden som vi reagerar på. Centerpartiets representant tog upp RUT-avdraget, sänkt arbetsgivaravgift för unga och sänkt restaurangmoms - det som ni har valt för att få fler i arbete.
Vi tycker att de pengar som detta kostar kunde ha använts inom till exempel äldreomsorgen, barnomsorgen och så vidare. Jag tror att det hade skapat minst lika många nya jobb. Det tror jag också att många med mig skulle hålla med om, om jag inte hade som mål att skapa större klyftor i samhället som den borgerliga regeringen har.