Fru talman! Det finns ingen här i kammaren som inte ser tragiken i att ett barn inte får sina behov tillgodosedda. Det må gälla kärlek, omtanke, omsorg, utbildning eller materiella behov. Vi har samma mål. Målet är att leva upp till FN:s barnkonvention. Målet är att ge alla barn en trygg uppväxt. Målet är gemensamt, men det som skiljer mellan partierna är hur vägen dit ska se ut.
Det är ändå glädjande att antalet fattiga barn har minskat från 296 000 år 2000 till 220 000 år 2010. Det är tusentals barn som växte upp i fattigdom för tio år sedan som inte behöver göra det i dag. Men bakom varje enskilt barn som fortfarande lever i ett fattigt hem döljer sig en egen historia.
Det är också viktigt att klargöra att siffran 220 000 barn inte betyder att det är 220 000 barn som har det dåligt. Barn som utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet, barn som vanvårdas eller barn som växer upp med missbrukande föräldrar har oftast ett helvete. För de barn som vi i dag diskuterar, barn som växer upp i familjer som saknar ekonomiska marginaler, behöver det inte vara så. Många föräldrar i den här situationen kan kompensera och skydda sitt barn, men därmed inte sagt att tillvaron för föräldrarna inte är svår.
Rädda Barnens rapport om barnfattigdom talar ett tydligt språk och måste tas på största allvar. Den visar två tydliga trender. Alltsedan 90-talet har inkomstklyftorna i Sverige ökat. Den relativa fattigdomen har ökat.
Klyftor kan öka av två anledningar. Om fler människor kommer i arbete och om lönerna ökar kraftigt innebär det att klyftorna ökar. Det ser inte jag som ett problem. Att fler och fler människor arbetar och tjänar pengar leder till att mer skatt betalas som sedan kan användas till viktiga gemensamma ändamål. Om däremot klyftorna ökar beroende på att de som har det svårt får det sämre är det ett stort problem, men så är inte fallet.
Under samma period som den relativa fattigdomen har ökat har den absoluta fattigdomen minskat kraftigt. I
Social rapport 2010
från Socialstyrelsen pekar de flesta kurvor åt rätt håll. Mellan 1996 och 2007 halverades andelen fattiga med inkomster under socialbidragsnormen. Därefter kom den ekonomiska krisen som ledde till en snabbt stigande arbetslöshet, vilket ledde att de sämst ställda fick mindre att leva på i kronor och ören.
Även om antalet som lever med inkomster under socialbidragsnormen har halverats under en tioårsperiod och uppgången nu till stor del kan förklaras av den ekonomiska krisen är det befogat att fråga sig vad vi kan göra för att färre barn ska växa upp i familjer med knappa ekonomiska resurser.
Jag och Centerpartiet anser att vi för det första måste se till att fler människor kommer i arbete. Barn som växer upp i fattiga familjer har i stort sett alltid en eller två arbetslösa föräldrar. RUT-avdrag, ROT-avdrag, sänkt restaurangmoms, sänkt arbetsgivaravgift och förändringar i LAS leder till fler i arbete och därmed minskad barnfattigdom. Det gäller att underlätta för dem som vill starta företag. Bättre villkor för företag som vill anställa leder till minskad barnfattigdom. De här sambanden måste göras klara och tydliga. Det leder till minskad barnfattigdom därför att mamma eller pappa får jobb, men det leder också till ökade skatteintäkter som säkrar förskolan, försörjningsstödet och socialförsäkringarna.
För det andra är det så att många fattiga barn är barn till invandrare som inte har kommit in på arbetsmarknaden. Det är inte okej att det i Sverige tar sju år från det att en familjeförsörjare kommer till landet till dess hon har ett jobb. Mer riktade insatser måste till.
För det tredje krävs det förändringar i skolan. Gemensamt för många fattiga barnfamiljer är att mamma eller pappa inte har en fullgjord gymnasieutbildning. Den nya gymnasieskolan med en tydligt yrkesförberedande del och med lärlingsinslag kommer på sikt att minska barnfattigdomen.
För det fjärde måste revorna i välfärdstäcket sys igen. Det är inte okej att mer än en miljon står utanför a-kassan. Många av de fattiga barnfamiljerna har föräldrar som är arbetslösa och som dessutom inte har blivit medlemmar i en facklig a-kassa eller har blivit medlemmar men inte arbetat tillräckligt länge. Det är dags att arbetslöshetsförsäkringen blir statlig och allmän. Den som blir arbetslös ska alltid ha rätt till ersättning från en arbetslöshetsförsäkring.
För det femte är det en klok politik att höja flerbarnstillägget, vilket regeringen har gjort, och att höja barndelen i bostadsbidraget. Det är också en klok politik att höja riksnormen för försörjningsstöd mer än inflationen. Vi måste också gå vidare och se över kommunernas försörjningsstöd, socialbidraget, så att inte dessa familjer hamnar i en fattigdomsfälla med mer än hundraprocentiga marginaleffekter.
Menar vi allvar med att minska barnfattigdomen måste också alla förslag riktas mot att få fler mammor och pappor i arbete.
När oppositionen kräver höjda arbetsgivaravgifter för unga vet vi att det kommer att leda till fler arbetslösa unga vuxna. Det ger ofelbart fler fattiga barn.
När oppositionen säger att RUT ger pigjobb och kräver avskaffande av RUT vet vi att det leder till att fler unga, ensamstående föräldrar förlorar sina arbeten. Det ger ofelbart fler fattiga barn.
När oppositionen kräver att restaurangmomsen ska fördubblas vet vi att det leder till att fler ungdomar och invandrare förlorar sina jobb. Det ger ofelbart fler fattiga barn.
Fru talman! Det paradoxala i dagens debatt är att de partier som kräver en handlingsplan för att minska barnfattigdomen samtidigt är de partier som i sak förespråkar politiska åtgärder som leder till ökad barnfattigdom.