Fru talman! Barnfattigdomen är ett stort samhällsproblem. Efter många års minskningar - åren 1999-2006 - har barnfattigdomen börjat öka igen. Enligt Rädda Barnen levde 220 000 barn år 2008 i fattiga familjer. Antalet har ökat ytterligare sedan dess, men statistiken släpar efter. Därför har vi inga exakta siffror för åren därefter. Ökningen av socialbidragen under åren 2009-2011 indikerar dock att redovisningen för detta år kommer att se värre ut.
Barn som växer upp i fattigdom tvingas alldeles för tidigt att ta ett stort ansvar för familjens ekonomi. De bor ofta sämre än andra barn och går i skolor där allt färre elever klarar kunskapskraven.
Många barn tvingas av ekonomiska skäl att avstå från att delta i avgiftsbelagda fritidsaktiviteter; de får svårare att delta i aktiviteter inom skolan som är förknippade med kostnader. Gemensamt för många av dessa barn är att de har föräldrar som antingen saknar jobb eller jobbar deltid och att familjens hushållsekonomi helt enkelt inte räcker till. Många familjer är beroende av försörjningsstöd, och många familjer står långt ifrån arbetsmarknaden.
I ett land som Sverige kan det betyda utanförskap att sakna sådana saker som de flesta andra har. Jag tänker då på att inte kunna åka på semester, inte följa med på skolutflykter och inte få samma chanser att utvecklas som andra. Den relativa fattigdomen handlar alltså om de allt större klyftorna i samhället och om att inte kunna utvecklas på samma villkor som andra barn.
Fru talman! Hjälporganisationer och sociala myndigheter märker ett ökat tryck från hjälpsökande. Även om det bara gäller någon tusenlapp eller några hundralappar gör det skillnad i familjer som får tillbringa semestern på balkongen. Under de senaste sex åren ökade antalet hjälpansökningar till Majblomman med 40 procent. Stadsmissionen har redovisat en liknande bild och redovisar att man nu söker inte bara för att få hjälp med lite extra utan även för att täcka så viktiga grundläggande behov som att kunna betala elräkning och hyra.
Att slå sig fram till samhällets bistånd är ofta både svårt och krångligt och för en hel del också klart förnedrande. Många klarar helt enkelt inte av detta. Det här drabbar barnen extra hårt. Många familjer behöver inte bara försörjningsstöd utan också terapeutisk hjälp i form av samtal och annat stöd.
Enligt Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen handlar fattigdom ytterst om människors frihet och livschanser. "Om ens ekonomiska och sociala position gör att man inte har några reella möjligheter att välja vilket liv man vill leva, då är man fattig" - detta enligt Sens ståndpunkt.
Fattigdomen är en riskfaktor när det gäller utanförskap. Men också för dem som får jobb igen är risken stor att återfalla i fattigdom vid nya kriser. Att krisen vid 90-talets början ledde till långvariga svårigheter för många, särskilt för yngre personer, är välkänt. Men kanske är det inte just de som då var fattiga som löper ökad risk att på nytt bli fattiga när konjunkturen vänder nedåt - även under perioder av ökat välstånd.
Bakom ökningen ligger bland annat en ökning av arbetslösheten. Samtidigt har a-kassan fördyrats och urholkats. De utjämnande mekanismerna i det svenska systemet urholkas av alliansregeringen som ser stödsystem som ett hinder för att få ut människor på den ordinarie arbetsmarknaden.
A-kassorna har förlorat flera hundra tusen medlemmar, och många arbetslösa och sjuka står i dag helt utan ersättning från a-kassa eller sjukförsäkring. Alliansregeringen genomförde snabbt denna förändring för att få utrymme för att sänka skatten för personer med jobb och lön - ett beslut som på ett tydligt sätt ökade inkomstskillnaderna i samhället och gjorde det svårt för de sjuka att klara vardagens utgifter.
Fru talman! Glasögon till barnen är för många familjer en utgift som inte ryms inom familjens budget. Att växa upp i fattigdom har stora negativa effekter för deltagandet i arbetslivet och ökar risken för utanförskap och låga livsinkomster.
En politik mot barnfattigdomen är således inte bara en politik för minskade klyftor och ökad social sammanhållning utan också en politik för framtida jobb och tillväxt. En aktiv arbetsmarknadspolitik med fler arbetande föräldrar är den allra viktigaste åtgärden för att bekämpa barnfattigdomen.
Generell välfärd med ett skyddsnät vid arbetslöshet och sjukdom spelar också en stor roll för möjligheterna att minska barnfattigdomen. En välfärd som omfattar alla jämnar ut när det gäller chansen för alla barn att förverkliga sina livsdrömmar, minskar de ekonomiska klyftorna och ökar den sociala sammanhållningen.
Vi socialdemokrater anser att nolltolerans mot barnfattigdom ska råda. Det krävs ett samlat grepp för att analysera och finna lösningar på problemen.
Andelen arbetande i befolkningen har sjunkit de senaste fem åren. Detta är något som den borgerliga regeringen knappt vill låtsas om. I stället pratar man om att fler människor arbetar nu jämfört med för fem år sedan, utan att samtidigt tala om att det helt och hållet beror på befolkningsökningen. Andelen arbetande i befolkningen har inte ökat, vilket är det enda intressanta måttet i sammanhanget. Den allra viktigaste åtgärden för att bekämpa barnfattigdomen är därför en aktiv arbetsmarknadspolitik med fler arbetande föräldrar. Därefter kommer en generell välfärd som omfattar alla.
Mot bakgrund av vad jag har anfört anser vi socialdemokrater att regeringen bör ta initiativ till en nationell handlingsplan mot barnfattigdom. På så sätt kan det tas ett helhetsgrepp på problem för barn som lever i ekonomiskt utsatta familjer och i annan utsatthet. En handlingsplan bör innefatta åtgärder med sikte på en aktiv arbetsmarknads- och utbildningspolitik, rätt till arbete på heltid, ökad rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid, förstärkta trygghetssystem samt specifika satsningar på just ekonomiskt utsatta barnfamiljer. Andra viktiga insatser är resursfördelning utifrån elevers behov, satsning på kultur- och musikskolan, ökade möjligheter till skuldsanering och sociala investeringar på kommunal nivå.
Fru talman! Fattiga barn i ett rikt land är för mig som socialdemokrat oacceptabelt och ovärdigt vårt moderna välfärdssamhälle. Det är dags att vi politiskt kraftsamlar mot barnfattigdomen och bekämpar den varje dag, med alla till buds stående medel.
Med detta, fru talman, yrkar jag bifall till reservation 1.
I detta anförande instämde Lennart Axelsson, Christin Hagberg och Lena Hallengren (alla S).