Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1 om en nationell handlingsplan mot barnfattigdom.
Fru talman! Enligt Vänsterpartiet ska det i ett välfärdsland som Sverige inte behöva finnas barn som växer upp i fattigdom. Men enligt Rädda Barnens senaste rapport är det 220 000 barn som gör det. Det allvarligaste är att det har skett ett trendbrott. Efter att barnfattigdomen har minskat under fler år ökar den nu igen med 10 000 fler barn 2008 än året innan.
Barns uppväxtvillkor skiljer sig väldigt mycket mellan olika delar av landet. I Malmö växer 31 procent av barnen upp i fattiga familjer men i Täby bara 3 procent. Mellan stadsdelarna är variationen ännu större. I Torslanda i Göteborg lever 2 procent av barnen i fattiga familjer medan Rosengård har över 60 procent av sina barn i fattiga familjer.
Barnfattigdomen är allra störst bland barn till utländska föräldrar, mer än fem gånger så stor. En annan grupp som är väldigt utsatt är ensamstående med barn. Där är barnfattigdomen tre gånger så stor. Allra värst råkar de ut som har en utländsk förälder som är ensamstående, för nästan vartannat av de barnen lever i en familj som är fattig.
Rädda Barnens rapport visar också på något annat. Den visar att klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste barnfamiljerna fortsätter att öka. De rikaste barnfamiljernas ekonomi har förbättrats rejält de senaste åren. Medelinkomstfamiljerna har också fått det betydligt bättre ekonomiskt, men de fattigaste barnfamiljerna står kvar och stampar på samma låga nivå. Det här är ett resultat av den borgerliga politiken som ökar klyftorna.
Det som är viktigt, och som redan sagts här tidigare, är att barn lever sina liv här och nu. Barn som växer upp i fattiga familjer tvingas avstå från mycket som andra jämnåriga tycker är självklart. Det kan vara den där skolutflykten där skolan tar ut en avgift och man i stället får anmäla sig sjuk. Det kan vara ett medlemskap i en fotbollsklubb eller att kunna gå på bio med kompisarna. Det kan vara att delta i kulturskolan som inte är gratis. Barn tar ofta ansvar för familjens ekonomi och oroar sig för om pengarna ska räcka till hyra och mat. Har man inte råd att bjuda hem kompisarna på födelsedagskalas blir man kanske inte bjuden när de har sina kalas.
Det finns de som anser att om barn har det allra nödvändigaste ska man inte tala om fattigdom. Fattigdom måste dock ses i relation till hur de flesta har det i det samhälle man lever i. Barn påverkas om de ställs utanför och inte kan delta i och göra det som de allra flesta barn kan. Vi vet bland annat genom forskning att fattigdom bland barn påverkar deras framtida utbildningsresultat, deras hälsa och deras framtida arbetsmöjligheter.
Fru talman! Barn ska inte behöva fara illa på grund av ekonomisk utsatthet i vårt land. Fattiga barn har självklart fattiga föräldrar. Det behövs reella satsningar på jobbskapande politik, på aktiv arbetsmarknadspolitik och på utbildning. Föräldrar kan drabbas av sjukdom och arbetslöshet, och därför måste också trygghetssystemen vara så stabila och generösa att barn till föräldrar som är förhindrade att arbeta inte hamnar i fattigdom.
Den borgerliga regeringens nedmontering av de gemensamt finansierade trygghetssystemen som a-kassa och sjukförsäkring har drastiskt försämrat ekonomin för många barnfamiljer. I Dagens Nyheter i dag kan vi läsa att två av tre arbetslösa står utanför arbetslöshetskassan och tvingas leva på sin sambo eller sina anhöriga eller gå på försörjningsstöd. Det är en drastisk förändring från 2006 då 70 procent av de arbetslösa hade a-kassa.
Därför är en nödvändig del av att bekämpa barnfattigdomen att restaurera de sönderslagna trygghetssystemen. En förälders sjukdom är nog så jobbigt utan att ekonomisk utsatthet ska plussas på.
Det behövs också andra resurser: en resursfördelning till skolan utifrån elevernas behov, mindre barngrupper i förskolan, mer personal på fritidshemmen som fått oerhört stora grupper de senaste åren, en satsning på kultur- och musikskolan och sociala investeringar på kommunal nivå.
Barn till ensamstående förälder med utländsk bakgrund är som sagt särskilt utsatta. Diskriminering av utlandsfödda och av kvinnor på arbetsmarknaden ger utslag i barns levnadsvillkor. Därför är det viktigt att bekämpa denna diskriminering.
Rätten till heltid måste stärkas liksom rätten till fast anställning så att fler får en inkomst de kan leva på.
Det är också viktigt att se på olika konkreta förslag som gör att man både kan vara förälder och jobba. Det gäller inte minst ensamstående föräldrar.
I dag har vi stor brist när det gäller barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är framför allt kvinnor som behöver detta. Många ensamstående kvinnor har svårare att få jobb. Man kan fundera på om inte arbetsgivaren ibland väljer bort dem för att de tror att kvinnan kommer att vara borta mycket.
Många av de jobb som arbetslösa kan söka är på obekväm arbetstid inom äldreomsorg, sjukvård, restaurang, handel och service. Vi har en utveckling där mer och mer av arbetstiden ligger på kvällar och helger och inte alls under den tid då den vanliga barnomsorgen är öppen.
Det är viktigt att ge ensamstående föräldrar möjlighet att ta de jobb som finns och se till att de kan få barnomsorg på obekväm arbetstid. Därför vill vi ha en lagstiftning som garanterar denna rätt.
Jag skulle vilja veta varför vi inte har fått en sådan lagstiftning. Det skulle betyda mycket för många föräldrar, inte minst ensamstående föräldrar. Det skulle också öka människors möjlighet att ta jobb.
Jag nämnde tidigare att arbetsgivare kan fundera på om en ensamstående mamma kommer att vara hemma med sjukt barn ofta eftersom det inte finns någon annan förälder som kan ställa upp. Vi föreslår att man ska kunna få stöd i hemmet av en barnskötare i stället för att själv vara hemma för vård av barn. Då skulle man ha en valmöjlighet som ensamstående förälder. Om det känns bäst kan man vara hemma hos barnet, men om man måste vara på jobbet kan man få en utbildad barnskötare som kommer hem och vårdar det sjuka barnet. På detta sätt skulle man kunna slippa risken att arbetsgivare väljer bort ensamstående föräldrar.
Det slår också ekonomiskt om man som ensamstående förälder behöver vara hemma från jobbet mycket. Man missar en massa pengar och har bara sin egen inkomst att leva på.
Fru talman! Det är klart att det krävs många olika insatser för att barn inte ska behöva leva i ekonomisk utsatthet i välfärdslandet Sverige och för att klyftorna inte ska fortsätta öka mellan de barnfamiljer som lever riktigt gott och de som vänder på varenda slant och ändå inte får pengarna att räcka till det nödvändigaste.
Jag avslutar med att citera ur Rädda Barnens rapport: "Sverige har utan tvekan de resurser som behövs för att se till att inga barn diskrimineras och marginaliseras på grund av föräldrarnas ekonomiska ställning. Men istället medverkar den ekonomiska politiken till att utestänga barn från självklara rättigheter."
Jag instämmer i detta och vill liksom Rädda Barnen ha en nationell handlingsplan för att förverkliga alla barns rättigheter. I Sverige ska barn inte behöva leva i ekonomisk utsatthet.