Fru talman! Jag vill först av allt problematisera uttrycket "barnfattigdom". Det finns en uppenbar risk att ett upprepande av ordet "barnfattigdom" ger vissa barn en stämpel som kan stigmatisera dem för resten av livet i ett permanent utanförskap. Låt oss därför vara försiktiga med att använda uttrycket "barnfattigdom" som ett slagträ i den politiska debatten för att vinna politiska poäng
Om vi i stället använder uttrycket "barn i ekonomisk utsatthet" tror jag att det rimmar bättre med verkligheten. Det stämmer också bra med Rädda Barnens definition, det vill säga barn som lever i ekonomisk utsatthet eller under knappa ekonomiska resurser. Det är väl egentligen vuxna, alltså föräldrar, som är fattiga när barn drabbas. Att barn drabbas på grund av att föräldrar har en utsatt ekonomisk situation är verklighet i Sverige i dag.
När jag arbetade tio år i Göteborg med missbrukare, hemlösa och människor med psykiatrisk problematik såg jag mycket av det här. Vi arbetade också med barn till intagna på fängelser. Jag har alltså mött det här. Verkligheten är att fler än 200 000 barn i Sverige lever i ekonomisk fattigdom enligt Rädda Barnen.
Herr talman! Frågan är vad regeringen gör för att komma till rätta med problemen, och det ska jag strax återkomma till.
Den socioekonomiska aspekten för de här barnen ska inte negligeras, inte ens i jämförelser med andra länder. Vi vet av undersökningar att hela situationen för barn i familjer med låg inkomst eller låg utbildning eller i familjer där barn lever med en av sina föräldrar är särskilt utsatt.
I de här familjerna finns ett samband mellan ohälsa och föräldrars sociala position med till exempel överrepresentation av långvarig sjukdom. Det finns undersökningar som har visat kopplingar mellan föräldrarnas utbildningsnivå och förekomst av astma och karies hos barn mellan 3 och 14 år. Låg utbildningsnivå har också samband med större risk för bland annat självmordsförsök hos tonåringar som är mellan 15 och 19 år.
Övervikt var tidigare ett tecken på rikedom. I dag ser vi ett samband mellan övervikt hos yngre barn och låg utbildningsnivå hos föräldrarna. Bland de arbetslösa unga i dag finns en överrepresentation av personer från socioekonomiskt svaga områden och som i skolan inte trivdes, skolkade och fick dåliga studieresultat.
Allt hänger samman och är resultatet av decenniers utveckling. Christer Engelhardt nämnde att vi står här i dag och talar om dagens verklighet. Men det är klart att det här har pågått under ganska lång tid. Det är rätt fåfängt av oppositionen att lägga fram det här som något som har uppstått i Sverige sedan Alliansen tog över regeringsmakten 2006.
Var har Vänsterpartiet befunnit sig i den utvecklingen? Jag har stor respekt för Eva Olofsson och hennes kunskap och engagemang, men Vänsterpartiet har aldrig, i mina ögon, haft någon särskild passion för människor i utsatta situationer, utom i sina teorier förstås.
Miljöpartiet vevar runt med barnfattigdom som ett slagträ i debatten. Socialdemokraterna bär en stor del av ansvaret för den politiska utvecklingen i Sverige under 1900-talet. Man har en stolt historia, men den har sina fläckar. Alla skulle med, men det blev ganska många kvar på perrongen!
Vänstern har i flera år nu lidit av idébrist över hela Europa, så det är inte märkligt att det händer i oppositionen även hos oss.
Vad gör då regeringen? Och vad vill Kristdemokraterna med fokusområdet barns och ungas uppväxtvillkor?
Regeringen inser att barns ekonomiska situation är mycket viktig. Ensamstående föräldrars situation har särskilt uppmärksammats av regeringen, och flera satsningar inom den ekonomiska familjepolitiken har genomförts och föreslås komma hushållen med ensamstående föräldrar till del.
Inom socialutskottets område är höjningen av riksnormen för försörjningsstödet för familjer med äldre barn och ungdomar genomförd. Regeringen har höjt det särskilda bidraget inom bostadsbidraget från den 1 januari 2012. Det är något som kommer alla barnfamiljer som får bostadsbidrag till del. Även höjningen av flerbarnstilläggen den 1 juli 2010 hjälper hushåll med stor försörjningsbörda.
Att fler föräldrar får vara med i arbetsgemenskapen är grundläggande för att våra barn ska må bra. Arbetslinjen är därför oerhört viktig att hålla fast vid. En rad insatser har vidtagits, exempelvis nystartsjobb för dem som saknat arbete under minst ett år. För ungdomar gäller att man ska ha saknat arbete under sex månader.
En annan åtgärd som regeringen har vidtagit för att förstärka arbetslinjen är etableringsreformen för nyanlända invandrare som trädde i kraft den 1 december 2010. Den är ett viktigt steg då den har ett stort jämställdhetsfokus. För att en familj ska få full etableringsersättning ställs krav på att både män och kvinnor deltar i insatserna.
Vi har också de genomförda skattesänkningarna som gör det mer lönsamt att arbeta för låg- och medelinkomsttagare.
De åtgärder som regeringen har vidtagit för ökad sysselsättning tillsammans med förbättringar inom bland annat familjepolitiken är i sig handlingsplaner som i kombination med satsningar på exempelvis utbildning bidrar till att minska ekonomisk utsatthet bland barnfamiljer.
Det är i kommuner och landsting som de flesta verksamheter som rör barn finns. Det är också där beslut fattas som har direkt inverkan på barns vardag och deras livssituation. Kommun- och landstingssektorn spelar en stor roll för att minska skillnaderna i uppväxtvillkor mellan barn som lever i hushåll med olika inkomstnivåer. Kommunala handlingsplaner kan vara ett verktyg i arbetet mot ekonomisk utsatthet bland barn. Sådana initiativ är positiva, men det är upp till kommunerna själva att bedöma vilka insatser som behöver genomföras utifrån egna kommunala förutsättningar och det kommunala självstyret.
Låt oss för ett ögonblick lyfta blicken och se ut över vår värld! Hur är det då med barnfattigdomen internationellt sett?
FAO, Food and Agriculture Organization, rapporterar att 925 miljoner människor var undernärda i världen år 2010. Det är mer än 100 gånger så många som hela Sveriges befolkning. Mest drabbade är barn. Det är i synnerhet i Afrika, söder om Sahara, som de drabbade lever. Just nu riktas blickarna mot Afrikas horn och även mot södra Asien som lider av hungersnöd.
Det ter sig orimligt, menar jag, att tala om svensk barnfattigdom utan att nämna eller visa engagemang för medmänniskor i andra delar av världen som dör av svält, förgås av törst och förlorar psykisk och fysisk hälsa på grund av brist på mat och medicin. För oss kristdemokrater är detta oerhört viktigt. Jag säger inte detta för att negligera våra svenska förhållanden.
Herr talman! Jag är djupt bekymrad över många barns situation i Sverige. Nästan 400 000 barn lever i familjer med missbruk eller ett utvecklat riskdrickande. De barnen är knappast rika även om det skulle finnas gott om pengar i hushållet. Ungefär 20 000 barn är omhändertagna i vårt land.
Varannan tonåring säger sig sakna någon vuxen att tala med, och var femte säger att föräldrarna inte har tid för dem.
Vi vet att vårt land är ett välfärdssamhälle, men vi vet också att allt fler barn och ungdomar har en ökande psykisk ohälsa. Det kan inte enbart vara flera ekonomiska reformer eller bidragssystem som ska få den psykiska ohälsan att minska. Det behövs mer värme. Vi måste se varje barn och varje tonåring och ge tid och kärlek för att minska den sociala fattigdomen och öka tryggheten under de viktiga uppväxtåren.
Nog skulle det te sig både mänskligt och angeläget att vi för ett ögonblick flyttar fokus något från kronor och ören och i ord och berättelser visar förståelse för vad föräldrar, familj och de små gemenskaperna, till exempel i popgruppen eller idrottsklubben, betyder för att barn ska uppleva ett rikt och meningsfullt liv!
Herr talman! Regeringen gör stora insatser för att komma till rätta med att det i vårt land finns barn i ekonomisk utsatthet. Kristdemokraterna vill vara en stark förespråkare i Sveriges riksdag för att barn och unga ska få förbättrade uppväxtvillkor. I det arbetet ska vi inte bara göra så gott vi kan. Vi ska göra det som krävs!
Jag yrkar bifall till förslaget i socialutskottets betänkande.
(Applåder)