Fru talman! Jag skulle vilja ställa en konkret fråga som handlar om rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är en fråga som vi egentligen borde kunna vara ganska överens om. Vi vill att människor ska ha jobb. Det säger ni också att ni vill. Barnomsorg på obekväm arbetstid skulle öka många människors möjlighet att ha ett jobb, och det skulle ge barn möjlighet till en trygg och bra barnomsorg när föräldrarna jobbar.
Under de senaste fem åren har antalet som arbetar kvällar, nätter och helger ökat med 25 procent. 300 000 av dem har barn under sju år, men bara 40 procent av kommunerna erbjuder barnomsorg på obekväm arbetstid. Detta innebär att många människor har svårt att fixa barnomsorgen på ett bra sätt som är tryggt för barnen. Men det innebär också att många, kanske inte minst ensamstående föräldrar, där det inte finns en annan förälder med andra arbetstider, får det tufft när det gäller att ta många av de jobb som finns. Det är många servicejobb nu. Det är jobb i vården, i butiker och på restauranger. 70 procent av småbarnsföräldrarna där jobbar regelbundet på obekväm arbetstid.
Inom de här sektorerna finns många kvinnor. Naturligtvis påverkas möjligheterna för ensamstående mammor att få jobb av att det kanske inte fixar sig med barnomsorgen. Nu står det bara att man ska sträva efter barnomsorg på obekväm arbetstid. Skulle inte Helena Bouveng vilja se det som en rättighet att få barnomsorg? Skulle det inte öka människors möjligheter att få jobb, inte minst ensamstående mammors?