Fru talman! När jag tog del av ministerns svar på
den här interpellationen gjorde jag det med både
positiva och negativa känslor. Det är positivt att mi-
nistern trycker på detta att det grundläggande för all
vård och omsorg givetvis måste vara att människor
skall känna trygghet. Vidare är det också positivt att
ministern svarar att vårdpersonalens oro måste tas på
allvar och respekteras. Det står också att det är viktigt
att människor känner tilltro till att hälso- och sjukvår-
den finns tillgänglig när de är i behov av vård och
behandling. När människor börjar tvivla på vårdens
förmåga att ta hand om dem på ett bra sätt är det ett
allvarligt tecken. Ministern slutar med att säga att hon
slutligen vill framhålla vikten av att vården präglas av
stor öppenhet, där personalens synpunkter, kunskaper
och erfarenheter tas till vara.
Den här interpellationen handlar också just om att
personalen skall våga säga någonting. I en kvällstid-
ning i går kunde vi läsa att fyra chefläkare från fyra
akutsjukhus går ut och påtalar den enorma kris som
råder i sjukvården. En oacceptabel situation, säger
bl.a. chefläkaren på Karolinska sjukhuset. Det krävs
mer personal. Det är första gången som chefläkarna
går samman för att protestera mot besparingarna.
Bristen på vårdplatser är konstant och personalen mår
dåligt.
Nu visar det sig att fyra personer går samman, och
det blir något av en grupptalan. Det känns tryggare än
att behöva vara ensam utsatt i kritiken av sin arbetsgi-
vare. Jag tycker att man kan tolka det som att det
finns en rädsla för att man lättare får bestraffning om
man går ut ensam än om man för en grupptalan. Det
är också ett tecken på vilken enorm kris som vården
faktiskt befinner sig i i dag.
Jag sade att jag var positiv till en del av ministerns
svar. Men jag är negativ och bekymrad över en del
saker. Ministern och regeringen visar en oförmåga -
eller om det är ovilja - att ta krisen på allvar och inte
våga pröva en del andra, konkreta förslag som
kommit fram från oppositionen för att ställa till rätta
alla problem. Det handlar till en del om att få persona-
len att våga påpeka felen, men det får inte stanna vid
det. Vi måste ta personalens signaler på allvar och
visa att vi tror på det som förs fram.
Vi kan läsa om sådana signaler runt om i landet,
dag efter dag, i massmedierna: Kön till ortopeden blir
allt längre - det handlar om Akademiska sjukhuset.
Ortopedköerna växer efter neddragningarna. 500
patienter i kö för operation. Personalen är pressad,
osv. Det socialdemokratiska landstingsrådet i Uppsala
går ut med en larmrapport om att ungdomar inte läng-
re vill söka till gymnasieplatserna på vårdprogram-
men. Man blir tvungen att skära ned antalet platser.
Jag vill att ministern i dag i den här debatten säger
att det inte bara brister på vissa ställen. Vården i Sve-
rige i dag, för personal och patienter, är i kris. Kan vi
få ministern att kommentera det?