Fru talman! I tider av ekonomisk kris och när det
är hög arbetslöshet tror jag att det sprider sig en sådan
rädsla. Jag vet inte i vilken mån den är berättigad. Jag
tror inte att det är så att man nu i större grad blir
avskedad. Men det räcker och är allvarligt nog att
man har en rädsla. Här har förstås de fackliga organi-
sationerna en jätteviktig uppgift att stötta sina med-
lemmar oavsett vilken facklig organisation man till-
hör. Medlemmarna skall känna att de alltid har nå-
gonstans att gå, till arbetsledningen eller till den fack-
liga organisationen, för att få stöd. Jag tror inte att det
är så mycket lagstiftning som saknas. Vi har yttrande-
frihet, och vi har gått igenom alla punkter som är till
stöd för den enskildes rätt att framföra sin mening.
Det är jätteviktigt att man gör det.
Sedan måste vi i de propositioner och förslag som
vi lägger fram se till att vi inte bara ägnar oss åt pla-
katpolitik. Man kan hitta på vilka uttryck eller be-
grepp som helst, men folk vet i alla fall att det är i
resurserna som en viktig förändring i vardagen märks.
Det som räknas är att det verkligen blir fler i persona-
len och att man verkligen får ett stöd. Det är vad som
räknas.
Jag vill inte bedriva någon plakatpolitik och kalla
det för det ena eller det andra därför att det låter bra.
Det är det långsiktiga arbetet som gäller, det är de
rätta åtgärderna som måste till.