Fru talman! Det är lätt att känna förtvivlan. Jag
hinner ju inte behandla alla viktiga och stora frågor
som här tas upp. Det blir litet för många bollar i luf-
ten. Det handlar om äldreomsorgen, som Chatrine
Pålsson tar upp, om hälso- och sjukvården och om de
stora strukturförändringar som skulle behöva beskri-
vas på ett nyanserat sätt. Jag vidhåller att vi har lyck-
ats upprätthålla, och t.o.m. förbättra, den medicinska
kvaliteten i vården under de senaste åren. Det har
blivit bättre. Det är när det gäller omvårdnadsaspek-
ten som de flesta upplever att vi har tappat. Det känns
bekymmersamt.
Inget landsting och ingen kommun har undgått att
beröras av den djupa ekonomiska kris som vi har haft
och av den massarbetslöshet som landet lider av. Vi
kan inte låtsas att det inte finns. Landstingsråd och
kommunalpolitiker skall fördela pengar som de inte
har till växande behov. Det är ju det som är utma-
ningen. Hur skall vi då fördela så att det räcker till de
viktigaste behoven? Hur skall socialnämndens folk
klara av detta? Socialbidragen har ökat. Vidare
handlar det om äldreomsorgen och om de handikap-
pades bekymmer. De frågorna skall också lösas. Allt
detta skall man försöka klara av. Det är det som är
utmaningen för oss.
Ni frågar om pengarna räcker. De räcker inte om
vi inte samtidigt lyckas få ned arbetslösheten och om
vi inte lyckas stoppa utflyttningen från t.ex. Värm-
land. Om 2 000 personer flyttar från Värmland bety-
der det 20 miljoner kronor mindre att fördela till vård,
omsorg och alla andra angelägenheter som vi vill
försvara och bevara. Det är klart att det här går hand i
hand med övriga insatser. En regering måste ständigt
vara beredd att pröva och fråga: Räcker det här eller
behöver vi, och kan vi, föra över mera medel?
Jag har sett vartenda landsting och varenda kom-
mun redovisa vad de här pengarna går till. De har
väldigt olika ekonomiska utgångspunkter. Somliga
landsting har en bra ekonomi och kan t.o.m. nyanstäl-
la och göra nya spännande projekt. Andra landsting,
som i Värmland, har det oerhört knapert och bekym-
mersamt och så kommer det att vara fram till sekel-
skiftet.
Samtidigt undrar ni hur vi skall få ungdomar till
den här sektorn. Jag vidhåller faktiskt att detta är en
framtidsbransch. Vem man än frågar så tror jag att
vederbörande säger: Det är klart att jag skulle vilja
byta jobb. Jag kan tänka mig massor av roligare upp-
gifter.
De allra flesta sjuksköterskor vill faktiskt stanna
kvar på sina jobb men de ställer krav för att orka med.
De känner sig tröttkörda men vill inte lämna sina
jobb. Det här är en framtidsbransch. Därför kan vi
inte alltid bara diskutera bekymmer och problem, utan
vi måste också framhålla det som är spännande, fan-
tastiskt och viktigt i vård- och omsorgsarbetena. Jag
tycker att vi har en skyldighet att säga att det kommer
att behövas väldigt många nya duktiga ungdomar
inom vården och omsorgen därför att det i början av
2000-talet blir stora pensionsavgångar. Här händer
också mycket som är spännande. Vi måste bädda för
detta, för att kunna åstadkomma nämnda rekrytering,
genom att se till att det här blir yrken där man kan
utvecklas och få ny kompetens och där det finns
forskning.
Chatrine Pålsson och jag är helt överens om vad
som behöver göras när det gäller demens, anhörigstöd
osv. Som ni vet jobbar jag med detta i en proposition
om äldreomsorgen som skall läggas fram redan i mars
månad. Här måste vi alltså hjälpas åt för att möjliggö-
ra rekrytering. Det hänger alltså på att många är me-
delålders och har jobbat i väldigt många år inom
vården eller omsorgen. De känner sig slitna. Det är
klart att det skulle vara lättare om det också fanns
med en del unga friska krafter. Det är litet grand fråga
om en förgummning - på både gott och ont - vi har ju
erfarna och duktiga medarbetare men det är natur-
ligtvis också så att man lättare nöts ned.