Fru talman! Socialministern! Det är bra att Chatri-
ne Pålsson har tagit upp den här viktiga frågan. Också
jag känner en stark oro över den situation som vård-
personalen befinner sig i. Vi talar ofta och vården och
patienterna men i förbifarten om just vårdpersonalen.
Ändå är det den som står för den goda vården.
Vi har länge haft en situation, vilket flera talat om
tidigare, där personalen tigit och slitit i sin vilja att
trots personalneddragningar göra ett bra arbete. På
många ställen tiger personalen fortfarande. De går
åtminstone inte ut offentligt och uttalar sitt missnöje,
även om ett sådant finns. Men vi möter personalen i
vårdens fikarum vid våra besök, och de flesta av oss
har gjort många besök i vården. Där får vi höra att de
inte orkar längre. Förut var det roligt att gå till jobbet,
även om det kanske ibland var väldigt tungt och job-
bigt. Men i dag är det inte ens roligt att gå till jobbet,
utan det tar emot. Det är det många som har sagt till
mig.
Nu känner de sig slitna och känner att de inte or-
kar längre. Återkommande får vi höra att de anser att
det som behövs är just mer personal. De blir för slitna
som det är i dag.
På ett ställe har arbetssituationen beskrivits på
följande sätt. Man hade 20 platser på avdelningen. En
helg hade man en överbeläggning med 18 patienter.
Då grät sjuksköterskorna. Den situationen har de
beskrivit för mig.
Om vi fortsätter att stressa och pressa personalen
på detta sätt, vem tror socialministern då i framtiden
vill satsa på dessa viktiga jobb som vårdjobben trots
allt är?
När det gäller köerna har jag från vissa ställen hört
att man skulle kunna operera mer men att man inte har
några sängplatser till patienterna. Därför kan man inte
operera i den omfattning som skulle behövas.
Vilka signaler får socialministern från de olika
landstingsråden när det gäller personalsituationen och
kösituationen? Jag utgår från att socialministern har
täta och goda kontakter med landstingsråden i de
olika länen.