Fru talman! Carina Hägg, Inger René, Berit
Jóhannesson, Margareta Viklund, Marianne Anders-
son, Helena Bargholtz och Ewa Larsson har i likaly-
dande interpellationer frågat mig hur jag avser arbeta
för att framtida FN-dokument ska bli mer könsneu-
trala, hur jag kommer att arbeta för att säkerhetsrådets
resolution 1325 implementeras i freds- och konflikt-
förebyggande arbete, om jag är beredd att verka för
att en uppföljningsmekanism inrättas för att följa
tillämpningen av resolutionen, hur jag avser öka
kvinnors representation vid svenska delegationer för
freds- och konfliktförebyggande arbete och slutligen
hur jag avser arbeta för att mer kraftfullt än genom
mainstreaming öka kvinnors representation vid freds-
och konfliktförebyggande samtal och arbete.
Det är bra att den viktiga säkerhetsrådsresolutio-
nen 1325 uppmärksammas. Resolutionen höjer den
internationella standarden vad gäller kvinnors med-
verkan i arbetet för fred och säkerhet - frågor som
angår alla oavsett kön.
I dag är fredsbevarande och fredsfrämjande FN-
insatser mer mångfasetterade än förr. De rymmer ett
brett spektrum av insatser som rör militära insatser,
men också polisiär verksamhet och insatser för att
stärka respekten för mänskliga rättigheter. Operatio-
nerna kräver därmed mer än militära kunskaper och
ger nya möjligheter att involvera kvinnor i konflikt-
hantering, bl.a. som civilpoliser och experter på
mänskliga rättigheter. Detta krävs för att öka kvalite-
ten på insatserna, eftersom kvinnor i kontingenterna
ofta bättre än män kan tala med kvinnor i konflikt-
drabbade områden om t.ex. våldtäkter, annat våld och
kränkningar mot kvinnor och diskriminering när det
gäller att få igen egendom som förlorats under kriget,
t.ex. mark och bostäder. Fler kvinnor i kontingenterna
bidrar också till att minska risken för sexuella över-
grepp av FN-personal på lokalbefolkningen, främst
unga kvinnor. Vi vet efter FN-insatserna på bl.a.
Balkan och i Kambodja att detta är ett stort problem
som vi måste tala öppet om för att kunna åtgärda.
Vad gäller interpellanternas första fråga rörande
internationella förhandlingar så finns nu genomgåen-
de en insikt om att texter bör vara könsneutrala, och
att de ibland också behöver ange att särskilt kvinnor
ska stå i fokus för uppmärksamheten. Sverige bevakar
denna fråga aktivt.
Vad gäller implementeringen av resolutionen vill
jag först peka på vikten av att grundbudskapet förs ut:
att arbete för fred och säkerhet är något som alla
måste ges möjlighet att delta i, oavsett kön. Vi bör
från svensk sida agera i enlighet med resolutionens
anda och även påverka andra länder att göra det. Vi
bör särskilt överväga åtgärder för att få med fler
kvinnor i FN:s och OSSE:s fältmissioner. Vi bör
också själva utbilda all utsänd personal - och gärna
lokala myndigheter i krigsdrabbade områden - i
kvinnors och mäns olika villkor, utforma riktlinjer i
detta syfte, avsätta resurser och involvera lokala
kvinnogrupper i samtal med utsända missioner på alla
nivåer. På så sätt skapar vi effektivare insatser och
mer hållbara lösningar för konflikthantering.
Jag vet att det redan nu finns en mycket god sam-
verkan mellan den svenska försvarsmakten och orga-
nisationer som Kvinna till kvinna både i utbildning av
personal och i fält. Det är angeläget att denna vidgas
och formaliseras bl.a. vad gäller våld mot kvinnor och
mekanismer för samverkan med lokala kvinnor.
SWEDINT har en viktig roll som kan vidareutveck-
las, bl.a. eftersom SWEDINT utbildar både militär
och civil personal och såväl svenska som utländska
deltagare i internationella insatser. Även andra aktö-
rer kan bidra till att Sveriges roll stärks i detta arbete.
Jag håller med interpellanterna om att det är an-
geläget att öka andelen kvinnor som arbetar med
freds- och konfliktförebyggande arbete och att nomi-
nera fler kvinnor till höga tjänster för att få in erfa-
renheter och synpunkter från de kvinnor som har
drabbats av väpnade konflikter.
Sverige kan och bör göra mer på detta område.
Regeringen förbereder ett uppdrag till Försvarsmak-
ten där regeringen begär just en redovisning av vilka
åtgärder som ska vidtas för att tillgodose FN-
resolution 1325 i Försvarsmaktens fredsfrämjande
verksamhet. Som ett första led i detta arbete anordna-
de Försvarsmakten i mars 2002 ett seminarium i syfte
att inventera och utveckla myndighetens kompetens
avseende genderperspektiv på krishantering.
Vad gäller förslaget om en uppföljningsmekanism
så är tanken intressant. Jag vill dock gärna avvakta
den rapport som FN-sekretariatet lägger fram i höst
som uppföljning till resolution 1325.
Både kvinnor och män måste systematiskt ta hän-
syn till kvinnors erfarenheter och villkor. Sådan ma-
instreaming - dvs. att uppmärksamhet på kvinnor och
män ska finnas i all verksamhet - är om den tillämpas
fullt ut ytterst verkningsfull. Men mainstreaming
kommer för lång tid framöver att kräva skärpt fokus
på kvinnors villkor. Det är viktigt för att bygga en
freds- och säkerhetspolitik som i lika hög grad om-
fattar kvinnor och män.