Fru talman! När jag var i FN:s generalförsamling
senast hade jag min 11-åriga son med mig. När han
klev in och såg FN-miljön var han väldigt imponerad.
Sedan tittade han sig runt, och hans första fråga var:
Mamma, var är alla tjejerna någonstans?
Självkritiskt får jag väl erkänna att jag tror att han,
även om han är van vid en helt annan miljö i Sverige,
skulle reagera ungefär likadant om han såg freds-
främjande insatser, inklusive dem där Sverige ingår.
Vi är ju överens om att det är alldeles för låg kvinno-
representation, både när det gäller andra FN-insatser
och de fredsfrämjande insatserna.
Skälet till att jag inte ger mer konkreta besked i
dag om hur vi ska komma till rätta med detta när det
gäller strategier och åtgärder är att vi precis nu har
blivit klara med hur vi ska få ny personal till försva-
rets internationella verksamhet. Riksdagen har be-
handlat detta, och utifrån riksdagsbehandlingen av
propositionen får Försvarsmakten nu ett uppdrag som
gäller hur man konkret ska öka kvinnors andel och
kvinnors representation. Jag räknar med att regering-
en kan komma tillbaka efter det här uppdraget med en
betydligt mer utvecklad strategi.
Det handlar självklart om utbildning. Det handlar
om hur man arbetar med attityder. Det handlar om
hur man nominerar och hur man arbetar med nomine-
ringar. Det handlar inte minst om att samarbeta med
olika FN-organ och med enskilda organisationer, som
Sverige redan har gjort under flera år. Sverige har ju
de senaste åren gett en rad väldigt viktiga bidrag till
FN-organ, till forskning och till enskilda organisatio-
ner för att man ska diskutera de här frågorna och
försöka öka kvinnors andel och kvinnors inflytande.
Skälet är självklart att vi ska få bättre insatser för
alla. Det exempel som ni har tagit upp om att det hade
betytt mycket för Balkan om det hade varit fler kvin-
nor involverade i arbetet på Balkan är väldigt tydligt.
Självklart är det inte - och det tror jag också
framgår av mitt svar - i första hand kvinnorna som
ska ta itu med övergreppen mot den lokala befolk-
ningen. Det är inte heller ett huvudskäl för att vi ska
ha fler kvinnor i det här arbetet. Detta är självklart en
ledningsfråga. Det är ledningarna för insatserna som
måste ta det här på allvar och arbeta väldigt hårt med
det. Men jag tror att en sidoeffekt av fler kvinnor i
insatserna blir att man minskar de här riskerna och att
ledningen för operationerna känner en ännu större
press på att faktiskt ta de frågorna på allvar. Precis
som Berit Jóhannesson säger är det fullständigt oac-
ceptabelt att man får se övergrepp från dem som
faktiskt är där för att hjälpa.
Självklart ska genuskunskapen inte bara vara till
för den militära verksamheten eller vissa verksamhe-
ter utan för all verksamhet, inklusive den civila. Det
är inte minst viktigt när man kommer in på de delar
av den civila verksamheten som t.ex. handlar om
poliser, rättsväsende och liknande. Där är det viktigt
att man också har kvinnor representerade.
Vi är också överens om att det är viktigt med en
uppföljning och att det är viktigt att man har en upp-
följningsmekanism. Jag tycker att vi ska återkomma
och diskutera hur den ska se ut när vi har sett FN:s
egna förslag. Men vi kan ju tänka oss att detta inklu-
derar återkommande rapporter till FN, där man verk-
ligen följer upp hur det går, där man visar med stati-
stik, rapporter och djupstudier, t.ex. vartannat år, hur
arbetet och implementeringen har utvecklats. En
nationell arbetsgrupp tror jag också kan vara utmärkt
när det gäller att följa upp detta och se hur det går på
nationell nivå. Nu ser jag att talartiden är ute, man jag
tycker att vi ska fortsätta att arbeta med alla de här
förslagen efter hösten.