Fru talman! Jag tycker också att det är väldigt bra
med den här debatten och att utrikesministern ser
positivt på de förslag som vi har lagt fram. Det känns
väldigt bra. Vi jobbar åt samma håll. Det är bara att
försöka se till att det här stärks och att vi verkligen
når resultat.
Då kommer jag till frågan om mainstreaming eller
kvotering och hur vi ska få detta att få genomslag
internationellt. Här pratar vi nu om hur svårt det är i
Sverige och att det fattas väldigt mycket. Vi kan nog
lätt räkna ut att det inte är lättare i andra länder. I
många länder är det mycket svårare. Hur ska man
sätta press? Det kan man fundera på.
Resolutionen ger stöd åt att detta med mainstrea-
ming och kvinnors representation osv. ska in överallt,
men det sägs ingenting om kvotering. Egentligen är
det kanske det vi ska använda oss av: att ställa krav
på att kvinnor ska vara med. Invändningen mot kvo-
tering är att det inte är demokratiskt. Men olika för-
handlingsdelegationer från länder i konflikt är aldrig
demokratiskt valda utan tillsatta, och då faller ju en
sådan invändning.
Kvinna till Kvinna säger att deras erfarenhet från
arbete i krigs- och konfliktområden och i områden där
kvinnor är utestängda från deltagande är att mainstre-
aming inte är tillräckligt. De tycker inte det. De me-
nar att det behövs kvotering för att kvinnor alls ska
komma med och även ges resurser. Det handlar ju om
det också.
Det behövs så klart mainstreaming från högsta
nivå till lägsta, men bara krav på mainstreaming är
otillräckligt, tycker de. De menar också att resolutio-
nen ger stöd för kvotering som ett instrument för att
nå de mål som vi är överens om.
Jag vill också säga någonting om fredskultur och
bristen på sådan. Mellanöstern är det mest tydliga och
förskräckande exemplet vi har, där våldsspiralen gör
att hatet förstärks på båda sidor i en utsträckning som
är förfärande. Hur ska man kunna komma ur detta?
Jag brukar alltid säga att jag är optimist. Men när det
gäller Mellanöstern är jag faktiskt inte längre det. Jag
kan inte se hur det ska kunna bli en lösning som kan
accepteras så att människor kan leva i fred bredvid
varandra.
Ändå finns det fredsorganisationer. Den 8 mars
var en rad organisationer, mest kvinnoorganisationer,
som arbetar med fred här i Sverige, både palestinska
och israeliska. Vi var några stycken som träffade
dem. Det var intressant. Det finns ju människor som
arbetar på ett annat sätt. Men deras verksamhet har
tyvärr alldeles för liten omfattning.
Det vi kan göra är att stödja alla civila organisa-
tioner, hela det civila samhället, och fredsorganisatio-
nerna i det här området för att ändå kunna åstadkom-
ma en förändring. Även om jag sade att jag på ett sätt
är pessimist så vill jag inte vara det. Man ska ju inte
ge upp. Man måste försöka arbeta för att åstadkomma
någon sorts lösning och förändring i det förfärliga
som sker i det området just nu.