Fru talman! Jag vill också tacka utrikesministern
för svaret.
Vi har skrivit de här interpellationerna för att få en
bred debatt och för att lyfta fram de här frågorna, som
vi som sitter här är så överens om. Samtidigt vet vi att
den här frågan är kontroversiell i alla de manliga
strukturer som det handlar om. Därför är det oerhört
viktigt att man jobbar mycket med den här frågan.
Vi ser naturligtvis resolution 1325 som en stor
framgång. Den är mycket omfattande, och den inne-
håller många punkter om hänsyn till och skydd för
kvinnor och barn i krissituationer. Det kanske vikti-
gaste handlar om att ta vara på kvinnors förmåga och
resurser såväl i konfliktförebyggande som fredsska-
pande aktioner. Vi vet alla att kvinnor och barn drab-
bas hårdast i alla konflikter. De har setts som offer -
och de är också offer - men de har inte fått agera.
Ändå är det kvinnorna som upprätthåller det civila
samhället, som gör att någonting kan fungera trots de
mest vidriga omständigheter.
Om vi ska åstadkomma en verklig implemente-
ring av det som står i den här resolutionen krävs det
en rad åtgärder och förändringar, både här hemma
och internationellt och i vårt internationella arbete.
Det krävs mycket träget arbete, information och ut-
bildningsinsatser, som Anna Lindh också påpekar så
klart.
Ett sätt skulle kunna vara att man tillsätter en na-
tionell arbetsgrupp för att följa de här frågorna och
för att också komma med förslag. Det är ju många
små detaljer som behöver följas upp på många områ-
den. Det är svårt att ha en överblick annars. Jag vill
höra hur utrikesministern ser på en sådan fråga.
Utrikesministern nämnde också organisationen
Kvinna till Kvinna och dess pionjärarbete, särskilt på
Balkan. Den finns nu också i Mellanöstern och i Ge-
orgien. För några veckor sedan var en grupp kvinnor
från hela Balkan här. Jag träffade dem här i riksdagen
ihop med Birgitta Dahl bl.a. De vittnade samstäm-
migt om vilken betydelse Kvinna till Kvinna har haft
för dem. En kvinna från Makedonien sade: Vi hade
aldrig klarat oss utan deras stöd. De känner sig oer-
hört utsatta och ensamma.
När det gäller kvinnorepresentation på olika sätt
vill jag bara ta upp ett exempel. Sveriges ambassadör
vid Natodelegationen i Bryssel, Anders Oljelund, var
i utrikesutskottet nyligen. Jag frågade honom hur det
ser ut med kvinnorepresentationen där. Han sade:
Visst är det dåligt både i staber och i delegationer.
Det finns en del kvinnor i det svenska Natoarbetet.
Jag fick t.ex. ett protokoll från SCEPC, Senior Civil
Emergency Planning Committee, Natos kommitté för
civila frågor. Sverige representerades av fyra kvinnor
vid ett möte. Det var ganska fantastiskt, men det var
nog ett undantag, och det var ju inte riktigt på toppni-
vå.
Anna Lindh betonar i svaret att kvinnor kan spela
en större roll när det gäller andra områden än rent
militära. Det är givetvis riktigt. Det håller vi absolut
med om, och det är mycket viktigt. Men även när det
gäller militära fredsbevarande insatser kan kvinnor
spela en större roll. Ett sätt att främja en sådan ut-
veckling är att man har allmän värnplikt, omfattande
både kvinnor och män. Vi i Centerpartiet anser att det
är självklart utifrån ett jämställdhetsperspektiv inom
såväl det internationella som det nationella fredsar-
betet. Försvaret ska se till kompetens och inte till kön.
Det är viktigt också när det gäller en kvalitetshöjning
av värnpliktsförsvaret. Vi menar alltså att kvinnor och
män ska ha samma rätt och samma skyldighet att
delta och att värnplikten och civilplikten bör innefatta
kvinnor på samma villkor som männen. Jag undrar
hur Anna Lindh ser på den frågan utifrån den aspekt
som vi diskuterar här i dag.
Så till uppföljningsmekanismen. Jag kan ha för-
ståelse för att Anna Lindh vill avvakta rapporten
innan man bestämmer hur utformningen ska bli, men
jag tror att vi kan vara överens om att en uppfölj-
ningsmekanism behövs på ett eller annat sätt. När det
gäller hur den ska se ut kanske vi ska avvakta rapp-
orten, men vi ska ändå ha klart för oss att frågan be-
höver följas upp.