Fru talman! Först vill jag också tacka för svaret på
interpellationerna. Svaret visar, liksom de likalydande
interpellationerna, att det finns en stor enighet om
vikten av att kvinnor involveras i fredsarbetet på ett
helt annat sätt än hitintills. Men jag tycker nog ändå,
till skillnad från Carina Hägg, att utrikesministerns
svar var lite lamt. Jag hade nog väntat mig lite mer go
i det. Svaret talar om vad som görs och vad som be-
höver göras men inte hur.
Avsikten med den gemensamma aktiviteten är att
väcka regeringens mesta möjliga uppmärksamhet på
att kvinnors kunskaper och erfarenheter behövs och
är nödvändiga i förebyggande och direkt fredsarbete.
Avsikten är också att mer eller mindre avkräva vissa
aktiviteter av regeringen för att i konkret handling i
olika organ och institutioner för mänskliga rättigheter
föra upp kvinnans rättigheter att delta i fredsfrämjan-
de arbete.
Jag vet att regeringen redan i dag är aktiv när det
gäller att påvisa behovet av att kvinnors kunskaper
och erfarenheter måste tas till vara i fredsarbetet. Det
kan aldrig nog understrykas hur angeläget det är. Det
är också en rättighets- och jämställdhetsfråga att ha
möjlighet att få vara med. Jag är dessutom övertygad
om att kvinnor kan ha en särskilt viktig roll i freds-
uppbyggande arbete. Jag anser att det är en förutsätt-
ning för att fredsarbete över huvud taget ska lyckas
att ha med kvinnor och män i de förebyggande freds-
samtalen och i det direkta fredsarbetet. Det är en stor
orätt mot demokrati och mänskliga rättigheter om
fredsarbetet, på vilken nivå det än gäller, är könsbun-
det. Vi behöver bara titta ut över världen i dag för att
se att krigets och terrorismens våld drabbar såväl
kvinnor och barn som män.
Det som väckte min insikt om att kvinnor behöv-
des och saknades i fredsprocesser var mitt engage-
mang under 90-talet för situationen i bl.a. Bosnien
och Hercegovina och andra länder på Balkan. Men
det var kanske framför allt de systematiska våldtäk-
terna som kvinnor och flickor utsattes för, alla de
bilder och artiklar, de många samtal som fördes och
alla konferenser som hölls för att få stopp på kriget.
Jag minns aldrig att jag såg en bild på att det fanns en
kvinna med i sammanhanget, dvs. en kvinna som
kunde föra de utsatta kvinnornas och barnens talan
och föra fram ett annat perspektiv på krigets hemsk-
heter men också peka på olika vägar för att få slut på
våldet och komma ur en svår situation.
Fru talman! Jag är så naiv att jag tror att om det i
den innersta cirkeln vid fredsdiskussioner osv. när det
gäller Balkan hade funnits med några erfarna och
kloka kvinnor hade förmodligen t.ex. Daytonavtalet
fått ett annat innehåll. Och vi hade sluppit en del
problem som i dag finns i t.ex. Bosnien-Hercegovina.
Då hade förmodligen Kosovo också funnits med i
avtalet, och vi hade kanske sluppit åtminstone ett
krigs ohyggliga konsekvenser. Jag tror inte heller att
kvinnorna hade tillåtit att man som förhandlingspart-
ner hade haft despoten, diktatorn och den maktfull-
komlige Slobodan Milosevic med i fredssamtalen.
Hans ambition var ju inte fred utan dess motsats,
underkastelse till vilket pris som helst.
Utrikesministern berör i sitt svar bl.a. mainstrea-
ming-instrumentet. Det är i och för sig ganska bra,
men enligt min uppfattning är det ett ganska uddlöst
instrument. Då undrar jag vad utrikesministern tänker
göra för att spetsa till det och andra gångbara instru-
ment, så att kvinnan i realiteten får en mer framskju-
ten plats och en betydande roll i fredsarbetet och i det
politiska arbetet över huvud taget på internationell
nivå.