Fru talman! Det är alltid intressant att lyssna till
utrikesminister Anna Lindh, och så har det varit nu
också. Jag tycker också att det är väldigt roligt att
tillsammans med kvinnor från så många olika partier
få diskutera en sådan här viktig fråga. Bara det att
interpellationerna ställdes samtidigt den 8 mars visar
också att det finns ett intresse av att markera kvinno-
dagen och hur viktigt det är att fokusera på kvinno-
frågor. Att vi tillsammans i så stor enighet - även om
vi naturligtvis lägger lite olika tonvikt vid olika delar
- vill jobba gemensamt för den här frågan borgar
också för att vi kommer att följa upp det här. Natur-
ligtvis kommer vi att bevaka att vi kan återkomma i
de här frågorna.
När det gäller att bygga fred har jag på min an-
slagstavla ett gammalt Helga Henschen-urklipp där
det står: Freden börjar i sandlådan. På bilden ser man
små barn som slåss med spadar och kastar sand på
varandra och någon vuxen som försöker ingripa. Jag
tror att man måste börja ganska tidigt när det gäller
att utbilda i konfliktlösning - redan med barnen, och
gärna i skolan - för att på så sätt förändra attityder
där det behövs. Men det krävs naturligtvis också lagar
och uppföljning och fördelning av resurser, inte minst
ekonomiska. Det krävs arbete på många olika nivåer.
Det går inte att gå förbi vad som har hänt under de
senaste veckorna och som visar på en brist på
fredskultur och förebyggande arbete med genderpers-
pektiv. Jag talar om Mellanösternpolitiken och de
konflikter vi nu ser i Mellanöstern. De senaste veck-
orna har varit de mest våldsamma på decennier.
Misstro, hat och extremism har fått övertaget. Våldet
har trappats upp, och parterna har fastnat i en hämnd-
spiral där civila på båda sidor lever i ständig rädsla.
Antalet döda och skadade, främst palestinier men
också israeler, stiger dramatiskt. I de ockuperade
palestinska områdena omöjliggör avspärrningar och
våld all normal ekonomisk aktivitet. I förödelsens
spår följer arbetslöshet, korruption, social misär m.m.
Även den israeliska ekonomin drabbas hårt. Turismen
har avstannat. Hotell och restauranger står tomma.
Arbetslösheten stiger. Unga och välutbildade flyr
landet för en bättre tillvaro. Situationen blir alltmer
outhärdlig.
Konflikten har kommit att handla om själva exi-
stensen för både palestinier och israeler. Men här
liksom i andra konflikter vi har sett under senare år är
det väldigt få kvinnor som tar plats i debatten. Ju mer
konflikten eskaleras, desto mer trycks fredsskapande
krafter tillbaka och desto färre kvinnor ser vi i TV-
rutorna. Jag tror att detta delvis beror på att man inte
har jobbat förebyggande, att man inte har den
fredskulturen.
Man ska inte förenkla det här problemet, men
visst ligger en del av problematiken också i att kvin-
nor, de värderingar som de i högre grad är bärare av
och deras erfarenheter inte får det utrymme som de
borde få av parterna i området. Det finns en hel del att
anmärka på i det här fallet när det gäller omgivning-
en. Där känner jag att vi har ett extra ansvar att här-
ifrån peka på att det behövs fler kvinnor. Vi behöver
peka på det som FN har sagt när det gäller genderfrå-
gor, jämställdhet och resolution 1325 även i det här
sammanhanget, både nu och framöver.