Fru talman! Det är en ganska intressant bild som ges här när man lyssnar på de tre oppositionspartierna. Det skjuts ganska vitt och brett i ett slags kulspruteeld. Än talar vi för mycket om miljön, än talar vi för lite om miljön från regeringssidan. Än går det bra för Sverige, än är det mycket som inte går bra. Än gör vi för lite, än gör vi för mycket. Sammantaget kan man säga att det verkar vara ganska ledsna miner från oppositionens sida över att det faktiskt går bra för Sverige.
Jag som kristdemokrat, som företrädare för regeringspartierna och som finansutskottets ordförande är i alla fall glad över att det går bra för Sverige, att statsfinanserna blir allt starkare, att vi har ett överskott på 138 miljarder kronor under innevarande år - det största överskottet för Sverige genom tiderna - och att statsskulden successivt minskar till rekordlåga 32 procent av bnp nästa år.
Konjunkturinstitutet rapporterade i går att bnp, vår samlade produktion av varor och tjänster, beräknas öka med 3,6 procent i år, 3,7 procent nästa år och 3,0 procent 2009. Resursutnyttjandet ökar, och arbetslösheten minskar.
Arbetsmarknadsverket rapporterar att arbetsmarknaden är mycket stark. Och SCB kommer i dag med nya siffror. Förra året var den öppna arbetslösheten 3,9 procent. Det är under 4 procent. Det är ett mål som Socialdemokraterna inte nådde under sin regeringstid, förutom under en kort period hösten 2000 under IT-boomens dagar.
Efterfrågan på arbetskraft ökar stadigt. Vi har den lägsta arbetslösheten på 16 år. Framtidstron är stark inom alla näringar. Fler får jobb, fler får möjlighet att omsätta sina kunskaper i nya anställningar, och fler upplever att de kan påverka sin egen situation. Beroendet av bidrag minskar.
Regeringens politik handlar om just detta - arbete och rättvisa. Allt fler ska kunna känna glädjen över att försörja sig själv och sin familj, känna stolthet över att uträtta något viktigt på sitt arbete och något viktigt för vårt gemensamma bästa. Allt fler ska kunna stärkas i sin självbild och självrespekt genom arbete och gemenskap.
Regeringen effektiviserar arbetsmarknadspolitiken, renodlar arbetslinjen, värnar äganderätten och uppmuntrar till arbete och företagsamhet. Vi förenklar 3:12-reglerna och avskaffar den ineffektiva och kontraproduktiva förmögenhetsskatten. Skatten på arbete sänks med 34 miljarder och ger en vanlig löntagarfamilj uppemot 1 000 kronor mer i lönekuvertet, med tonvikt på låg- och medelinkomsttagare. Fastighetsskatten som har kränkt mångas äganderätt och skapat stor oro, inte minst hos många äldre, gör vi om från grunden.
Men regeringen följer inte bara med i högkonjunkturen. Regeringen tar till vara den. Regeringen förvaltar den och försöker ta tillfället i akt att förstärka Sveriges utvecklingskraft långsiktigt. Det är viktigt att komma ihåg. Och de redan genomförda åtgärderna beräknas ge åtminstone 70 000 fler arbetstillfällen än om man bara skulle förlita sig på konjunkturen.
Socialdemokraternas politik under regeringsåren har varit stagnationens politik. Den var vänsterkonservativ, och den var orättvis. Den konserverade massarbetslösheten. Den konserverade en illa fungerande arbetsmarknad. Den konserverade orättfärdiga skatter. Den konserverade ineffektiva och skadliga skatter. Och den låste in människor i ett utanförskap, samtidigt som det verkliga utanförskapet doldes genom statistiska dribblingar.
Kombinationen av höga skatter och höga ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemet uppmuntrade inte alltid till arbete. Och många lockades in i bidragsberoende och i återvändsgränder som förtidspensionering.
Alliansregeringens politik är en kamp mot detta utanförskap. Vi för en kamp mot stagnation och ineffektivitet. Vi för en kamp mot arbetslöshet och för den arbetslöse. Vi låter Sverige gå före in i framtiden och inte backa in i framtiden som Socialdemokraterna vill göra. Vi vill minska klyftorna genom att ge alla bättre möjligheter att förverkliga sina egna livsprojekt. Där vi ser möjligheter för löntagare och företagare, för Sverige som land, där ser vänstern bara problem.
Ett land med god hushållning och god ekonomi skapar också en stabil grund för solidaritet och gemenskap. En väl fungerande ekonomi är inte detsamma som solidaritet, men vi vet att när krubban är tom bits hästarna. Nu är krubban inte tom, och därför är förutsättningarna bättre än på länge att aktivt verka för en solidarisk politik både här hemma och internationellt, både kort- och långsiktigt. Nu är utmaningen att genomföra reformer i rätt ordning och på ett sådant sätt att den goda konjunkturen blir så lång och stabil som möjligt. Det är inte lätt med tanke på alla de eftersatta behov som finns i fråga om infrastruktur, pensionärernas villkor, sjuk- och äldreomsorgen med mera.
Den socialdemokratiska regeringen lämnade efter sig ett enormt utanförskap där en till en och en halv miljon människor inte fick arbeta alls eller mindre än vad de önskade. Och det var mitt uppe i en god konjunktur. Det var ett förfärande slöseri med människors förmågor och talanger.
När jag inför denna debatt gick igenom oppositionens budgettexter och reservationer var jag först uppriktigt intresserad av att hitta en ny och alternativ politik, en politik som svarar mot den höga retoriken. Men jag fann varken någon ny eller alternativ politik. Jag fann knappt någon politik, förutom att man vill låta allt vara som det har varit.
Det som karakteriserar oppositionens politik är nämligen bara två saker. För det första är det enda stort nej, och det handlar om återställare till det mesta som regeringen föreslår. För det andra finns det ingen vision om vad man själv vill. Det är som om allt var bättre för bara ett år sedan. Det finns ingen sammanhållen vision för en politik för fler arbeten, mer investeringar, fler företag och ett ökat välstånd.
Handlingsförlamningen som präglade avslutningen av Socialdemokraternas regeringsinnehav och deras fortsatta brist på strategi blir alltmer obegriplig. Ni socialdemokrater ville minska arbetslösheten, men ingenting hände. Ni ville skapa förutsättningar för fler jobb, men ingenting hände. Ni ville reformera skattesystemet, men ingenting hände. Och om någonting hände, som slopandet av arvsskatten, var det oplanerat och mot er egen vilja egentligen. Och egentligen var det till och med mer än oppositionen krävde på området.
Det som ni gjorde var att surfa med under högkonjunkturen vid millennieskiftet och ni tog den till intäkt för att inget behövde göras, vilket straffade sig när IT-kraschen kom. Ni var egentligen hela tiden beroende av utlandets konjunktur och inte minst USA:s ekonomiska styrka. Ni var beroende av amerikanska presidenter som George Bush för att ha något att fördela i form av högre bidrag till den svenska medelklassen. De stora strukturreformer som ni har gynnats av under regeringstiden - EU-medlemskapet, den nya penningpolitiska regimen, budgetlagen, pensionsuppgörelsen - var breda partipolitiska uppgörelser där man inte alltid kan säga att socialdemokratin har varit den mest drivande kraften.
Det är detta som är bekymmersamt. Var finns socialdemokratins visioner för framtiden? I reservationerna kritiserar ni - ni har full rätt att göra det och ska som opposition göra det - men ni har inget alternativ. Vill ni bara tillbaka? Vill ni bara göra det mindre lönsamt att arbeta? Det är frågan som måste ställas.
Om man tittar på de ökade utgifter som ni föreslår vill ni späda på en redan ansträngd arbetsmarknad ytterligare med 20 miljarder kronor i form av ökade offentliga utgifter och minskade intäkter till staten. Det skulle leda till högre räntor och en alltför expansiv ekonomisk politik. Det är fel i sak men också fel i tid. På tennisspråk kallas det dubbelfel.
Ni hänvisar också till er egen ekonomiska politik under de senaste tolv åren då ni hade makten och säger att antalet sysselsatta ökade med 300 000 personer. Men ni skriver naturligtvis ingenting om utgångsläget, om den ekonomiska krisen under 1990-talets början med rötter i 1980-talets sus-och-dus-ekonomi. I det skenet, och med tanke på den ökade folkmängden, blir inte ökningen av antalet jobb under dessa år särskilt imponerande.
Däremot kan man titta på hur många människor som var öppet arbetslösa och i åtgärder under de goda åren 2002-2006. Det var ungefär 300 000 människor 2002. Hur många var det 2006? Det var 50 000 fler trots att konjunkturen var god under dessa år. Det har alltså skett en ökning av arbetslösheten under Socialdemokraternas sista fyra åren vid makten då man inte kan säga att konjunkturen har varit dålig på något sätt.
Sedan förs en diskussion om fördelningspolitiken. Det har spritts en massa olika lösryckta siffror. Exempelvis har man beräknat hur fastighetsskatten slår fördelningspolitiskt, men man glömmer att en viktig del av finansieringen av sänkningen av fastighetsskatten är höjningen av reavinsten. Där tas en del av fördelarna tillbaka från de grupper som gynnas av den sänkta fastighetsskatten. Man registrerar bara vissa delar, inte helheten. Man beaktar vissa förslag, men inte helheten i regeringens politik.
Jag noterade att Pär Nuder läste högt ur en tidskrift som heter Connoisseur. Den får tydligen människor som tjänar mer än 1 miljon kronor per år. Jag själv har inte fått den. Men tydligen har Pär Nuder fått den. Det är möjligt att man även där tidigare kunde läsa hur inkomstspridningen ökade under socialdemokratins tid vid makten. Den ökade med 17 procent mellan 1998 och 2006, under den tid som Socialdemokraterna satt vid makten tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Samtidigt vet vi att den viktigaste fördelningspolitiska insatsen är att skapa fler jobb, så att fler människor kommer in i arbete och så att färre människor finns i utanförskap. Det är den stora och prioriterade frågan för denna regering.
Fru talman! Vi som deltar i debatten i dag har ett gemensamt mål, det vill säga att skapa goda förutsättningar för välfärden i Sverige framöver. Den dag vi behöver den ska vi kunna vara säkra på att få en god sjukvård och äldreomsorg. Alla vill vi att våra barn ska få en bra utbildning och trygga uppväxtvillkor.
Det som skiljer de två politiska huvudalternativen är hur vi ska nå dit. Är det mer av den politik som vi har haft i Sverige under de gångna åren när utanförskapet befästs på en enormt hög nivå? Eller är det att pröva en ny väg där det blir billigare att nyanställa, där arbete uppmuntras och där företagens villkor blir bättre? Ja, vi tror på det senare. Vi tror att det är så vi säkrar jobben och välfärden i en allt tuffare globaliserad värld.
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkande FiU20.