Fru talman! Det utanförskap som vi brukar prata om - vi nämner siffrorna en till en och en halv miljon människor - gäller öppet arbetslösa, dem i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionerade, människor som vill arbeta men som inte står på arbetsmarknadens förfogande eller är helt arbetslösa. Det handlar alltså inte om värnpliktiga, föräldralediga och liknande.
Du nämnder att 890 000 lever på sociala ersättningar. Denna siffra baseras på Konjunkturinstitutets sätt att beräkna antalet människor som lever på sociala ersättningar. Till dessa ersättningar räknas a-kassa, sjukpenning och socialbidrag. Den utvecklingen bryter vi nu och hamnar för första gången under miljonstrecket. De som lever på a-kasseersättningar har minskat något i antal under 1990-talets andra hälft och 2000-talets början, men de som har varit sjukskrivna har ökat. Vi bryter den utvecklingen nu och ändrar den totala bilden av utanförskap för första gången, tack vare en framgångsrik jobbpolitik och ekonomisk politik. Det är mycket, mycket glädjande.
Vad regeringens politik handlar om är att styra över till en mer jobbskapande politik och att ändra spelreglerna i ekonomin, vilket gör att vi får fler människor i arbete. Det innebär att vi fortfarande har generösa ersättningssystem inom socialförsäkringssystemen. Det innebär att vi gör vissa nedtrappningar, men det är inte alls så att vi hamnar i situationer som kan jämföras med de skräckbilder som Ulla Andersson försöker måla upp och varna för.
Det handlar om att kraftsamla resurserna, att ge mera stöd, mer incitament och möjligheter att komma in på den ordinarie arbetsmarknaden och inte, som utvecklingen har varit, låsa oss fast i förtidspensioneringar, långtidssjukskrivningar och bidragsberoende.