Fru talman! Nu nalkas sommaren, och naturen har än en gång ömsat skinn. Det som har legat dolt har slagit ut i full blom. De flesta begriper förstås att fröet till den växtlighet som dyker upp i starka färger fanns där också när det var grått och moddigt ute. Det som har gömts i snö kommer ju fram i tö.
När vi nu betraktar högeralliansens vårbudget kan vi också konstatera att det som har gömts i val kommer fram i tal.
Jag kommer ihåg att på den moderata partistämman i våras försökte, och lyckades, Reinfeldt övertala stämmoombuden att inte rösta för ett borttagande av fastighetsskatten. Han argumenterade och sade att varje krona i skattesänkning är en krona mindre till välfärden, en krona mindre till skolan och en krona mindre till omsorgen.
Vidare sade han i valrörelsen i en intervju att det var självklart att väljarna inte ville ha Moderaterna år 2002 eftersom 50 procent av skattesänkningarna i deras politik gick till de 10 procent rikaste. Man jämförde en 30-procentig reavinstbeskattning på fastigheter med konfiskering. På den här stämman var Moderaterna till och med för arbetsrätt och kollektivavtal till en och annan stämmodelegats förvåning. Man till och med älskade sådant, och allt var nytt med stort N.
Men hur har det nu blivit? Ja, 47,2 procent av skattesänkningarna hittills har gått till de 10 procent rikaste. Nu kunde vi höra Pär Nuder säga att 50 procent går till de 10 procent rikaste i förslaget i vårpropositionen. 4 procent av befolkningen har tjänat tiotusentals kronor på borttagandet av förmögenhetsskatten, eller man kanske ska kalla den för mansskatt eftersom det framför allt är män som betalar den. Det var tydligen ett jätteproblem för regeringens vänner, och då lyssnar man så klart, och så tar man bort den. Bara för att påminna kan jag här i kammaren tala om att det faktiskt är 23 000 hushåll som äger 58 procent av bruttoförmögenheten i Sverige. De är nog lyckliga. Nu blir ju de 4 miljarder rikare, kanske till och med 5. Äntligen får de väl råd att köpa städningen där hemma. De kan kanske anställa någon som vi kan betala med våra gemensamma skattepengar, eller hur?
Man förändrar fastighetsskatten. Det är samma personer som tjänar pengar än en gång, det vill säga de med höga inkomster, de som har tjänat på jobbavdraget och borttagandet av förmögenhetsskatten. Nu är det de som tjänar mest på fastighetsskatten. Reavinstskatten höjs till 30 procent, och de som inte tjänar en enda krona på det förslaget får betala den här förändringen, det vill säga boende i glesare bygder. Det är samma personer som också förlorar på förändringarna i det kommunala utjämningssystemet. De i Bollnäs får betala till Danderyd där invånarna betalar nio gånger mer i kapitalskatt och elva gånger mer i förmögenhetsskatt än befolkningen i genomsnitt. Det känns väl bra, eller hur?
Sammanlagt har regeringen genomdrivit och aviserat skattebeslut som försämrar statens finanser med ungefär 200 miljarder. Det är många skattekronor som enligt Reinfeldt kunde ha gått till skolan, vården och välfärden. För det var väl så han sade på stämman förra våren?
Samtidigt pågår en ständig urholkning av arbetsrätten, och den fackliga organiseringen är ju under attack från såväl regeringen som deras samarbetspartner, eller vi ska kanske säga uppdragsgivare, Svenskt Näringsliv.
I vårpropositionen kan vi till och med läsa att utanförskapets omfattning hänger samman med lönestrukturen och hur flexibel denna är. Jag kanske ska tolka detta till ren svenska så att alla förstår. Det betyder nämligen att lågavlönade ska vara beredda att ha ännu lägre löner, och högavlönade ska kunna glädjas åt rejäla lönelyft. När avtalsrörelsen har gett Handels och Kommunals kvinnor välförtjänta lönelyft ses det som ett problem av finansministern. Jag kan väl tolka det som Arbetarbladet gjorde det därhemma. Det kan inte tolkas på något annat sätt än att när regeringen pratar om nya jobb är det låglönejobb man vill ha.
Vårpropositionens färdriktning är den som regeringen tog ut direkt efter valet, en politik som pekar långt bakåt i tiden, en politik för att gynna de gynnade på vanligt folks bekostnad. De gör dock allt vad de kan för att dölja de ädelblå och konservativa värderingarna och besluten, så vi kanske i stället skulle kalla alliansregeringen för kamouflageregeringen.
Skatteutskottets moderate ordförande säger i en intervju i Svenska Dagbladet att det inte är så stor skillnad nu jämfört med när Bo Lundgren var moderatledare, utan att det mer handlar om tillvägagångssättet. Skillnaden finns lite mer i hållningen och att det nu är en mer långsiktig strategi.
Man lägger ut kamouflaget för att dölja presenterna till dem som ska gynnas, nämligen de som redan har mycket, de gamla Moderaternas kärnväljare. Av någon anledning är det framför allt män i övre medelåldern som står på presentlistan.
Man kanske skulle sträcka sig så långt som att beskriva Moderaternas politik med en reklamslogan som en bank använder. Den lyder så här: "I 150 år har vi hjälpt förmögna människor i varje skede av livet." Det kanske är en sak som inte stämmer där, och det är väl att Moderaterna ännu inte har hunnit fylla 150 år.
Näringslivets framgångar kan för dem som känner till historien beskrivas som att man har lyckats inom ett komplett nätverk av sociala strukturer. Summan av tidigare, väl genomtänkta investeringar har gett en samhällelig avkastning.
När det offentliga har investerat i järnvägar har företag kunnat expandera sin verksamhet, och miljön har skonats. När sjukvården har förbättrats har vi kunnat få en friskare befolkning som har orkat arbeta längre och mått bättre.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen har varit framgångsrik i att upprätthålla hög arbetsproduktivitet, stor flexibilitet och innovationsförmåga.
Utbildningspolitiken har haft som ambition att ge tillträde till större grupper och höja den allmänna kunskapsnivån i samhället i stället för att vara en strikt sorterande mekanism.
Kombinationen av en utbildningspolitik med hög ambitionsnivå och en aktiv arbetsmarknadspolitik ökar den sociala rörligheten och en verklig flexibilitet i arbetslivet som inte endast ses ur arbetsgivarens synvinkel.
Det ska ju inte vara kört i livet för att man testade en studieväg som inte var den rätta, om man råkade ha det struligt hemma när man gick i högstadiet eller för att man har fått utslitna axlar i ett städyrke. Detta är en modell värd att utveckla och satsa på. Men tyvärr tycker inte regeringen det.
Glädjande nog finns det faktiskt skiljelinjer i svensk politik. Vänsterpartiets budget
En politik för oss andra 96 procent
- alltså vi som inte betalar förmögenhetsskatt - visar på en annan samhällsutveckling. Vi tycker att det är dags för en ordentlig förnyelse.
Vår budget är inriktad på att jobben ska bli fler och villkoren bättre. Därför föreslår vi kraftiga investeringar i klimatåtgärder, infrastruktur, bostäder och havsmiljön.
Vi ställer oss starkt kritiska till det finanspolitiska ramverket vars syfte är att begränsa de folkvaldas inflytande över den ekonomiska politiken. Ramverket är ju inte en teknikalitet, utan det lägger grunden till en systematisk överföring av resurser till samhällets bäst bemedlade och från offentligt till privat. Överskottsmålen används för att motivera åtstramningar av den gemensamma sektorn och för skattesänkningar.
Regeringen försitter nu möjligheter till en säkrare ekonomisk utveckling. Tanken att man ska spara i dag för att klara av morgondagens demografiska utmaningar bortser från att den välfärd som i dag kan erbjudas medborgarna bygger på medvetna och kraftfulla offentliga investeringar under tidigare decennier.
Det är inte så värst svårt att begripa att Sverige hade varit ett mycket fattigare land om vi inte hade byggt upp välfärden reform för reform, arbetstag för arbetstag. Dagens pensionärer hade inte haft det bättre om man hade placerat skattepengarna i madrassen eller skänkt bort dem till dåtidens miljonärer.
De lösningar Vänsterpartiet föreslår borgar för ett tryggt och produktivt arbetsliv i framtiden med lösningar som även är de bästa för att säkra framtidens pensioner.
Basen för ett fungerande välfärdssamhälle är trygga jobb med en lön att leva på och friska ekosystem för vatten- och livsmedelsförsörjning. För merparten av människorna på jorden är dessa grundläggande förutsättningar bara en dröm. Ekosystemen världen över hotas av klimatförändringar, och förebyggande åtgärder måste vidtas främst i de fattigaste länderna där människor drabbas värst.
Vi har ett ansvar både hemma och internationellt. Den så kallade Sternrapporten kom fram till att 1 procent av den globala bnp:n behöver avsättas för att stabilisera växthusgaserna. Därför vill Vänsterpartiet som första parti utmana er andra. Vi vill att vi ska satsa och avsätta 1 procent av bnp till just klimatåtgärder som ett slags klimatförsäkring. Det vore den kraftfulla ambitionshöjning som klimatfrågan faktiskt kräver.
Vi tycker att vi ska ta vårt ansvar och gå före övriga länder. En del i klimatförsäkringen skulle kunna vara en utbyggd järnvägstrafik eller ett införande av klimattaxa i kollektivtrafiken. Vi tror att stimulanser för att öka det gemensamma resandet är väl använda pengar. Klimattaxa innebär avgiftsfri kollektivtrafik på försök i två län.
Vi menar att om samhället vill stimulera en viss verksamhet, till exempel av klimatskäl, är det rimligt att se över priset eftersom det är ett styrmedel.
Vi vill också satsa på minskade utsläpp i kommunerna och föreslår en förstärkning och förlängning av Klimp:en. Vi vill dubbla satsningarna på havet genom ett nytt havsinvesteringsprogram. Vi tycker att det är bättre att städa upp Östersjön i stället för rikemanshemmen. Det behövs också satsningar på den biologiska mångfalden.
Rätten till bostad är en avgörande välfärdsfråga, och bostadspolitiken var under många år - det måste man faktiskt erkänna - kraftigt eftersatt. Även om det hände en del bra saker åren före valet är behoven mycket stora. Den här regeringen har inte eftersatt bostadspolitiken, utan den har omsorgsfullt och grundligt förstört den.
Vänsterpartiet föreslår en långsiktig satsning på en bostadsfond för billiga och energisnåla bostäder. Målet är att bygga 40 000 lägenheter varje år i tio år. Minst hälften bör vara hyresrätter. Lägenheterna ska ha rimliga hyror som förhandlas fram i förväg. För detta avsätter vi 10 miljarder per år i en fond. Det behövs 110 000 bostäder bara för den ungdomskull som finns just nu och som vill flytta hemifrån.
Vi vill återställa och förbättra a-kassan, och studiemedlen för högskolestuderande behöver höjas med ungefär 1 200 kronor i månaden bara för att de ska komma upp till en anständig levnadsnivå. En höjning av garantipensionen behöver tidigareläggas, och vi förstärker pensionärers ekonomiska situation.
Sådana här satsningar är rättvisa och produktiva. Människor med eftersatta behov kan öka sin konsumtion när de får mer pengar i plånboken. Vi presenterar skatteförslag för en omfördelning av statens inkomster och för att öka dem.
Vi vill satsa på välfärden. Barnen behöver mindre gruppstorlekar i förskolor och skolbarnomsorg. Det behövs fler anställda i äldreomsorgen så att de hinner göra mer än att stoppa in matlådan i mikrovågsugnen. Eleverna i skolan behöver fler pedagoger i skolan för sitt lärande. Därför satsar vi på kommuner och landsting så att de om de önskar och behöver kan anställa 40 000 fler välfärdsarbetare nästa år. Vi behöver också en individualiserad föräldraförsäkring, rätt till heltid och en satsning på kvinnors löner.
Vi menar att grundläggande behov är viktigare än skattesänkningar. Utskottsmajoriteten hävdar att vår politik för fler jobb saknar långsiktighet och hotar de offentliga finanserna. Med tanke på att utskottsmajoriteten försvarar kraftfulla skattesänkningar måste man dock säga att det klingar ihåligt.
Den moderate partisekreteraren Per Schlingmann brukar säga: Vår utgångspunkt är de problem människor upplever i sin vardag.
Han brukar dock glömma att säga vilken vardag och vilka problem han avser. I de rikastes vardag är kanske problemet att hemhjälpen är för dyr, att förmögenhetsskatten är betungande och segelbåtsmarknaden överhettad. För många andra handlar vardagsproblemen om osäkra anställningar, a-kassan som inte räcker till eller en äldreomsorg där personalen sliter ut sig för att de är för få.
De vardagsproblemen gör regeringen mycket större genom den här vårbudgeten, och för varje gång vi diskuterar den ekonomiska politiken här i kammaren får de lite fler hål i sin kamouflagedräkt.