Fru talman! Jag tänkte ta vid där Marie Engström slutade i den angenäma debatten om ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken som vi hade i förra veckan. Utskottet var rörande enigt om att vi behöver ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken. Samma partier som i valrörelsen talat om behovet av sänkta bensinskatter skrev plötsligt under på att koldioxidskatten är det mest effektiva sättet att minska utsläppen. Det var en glädjande omsvängning.
Till och med det parti som sagt rakt ut att miljö inte är någon prioriterad fråga börjar kanske inse att vi inte kan blunda för miljöproblemen. De partier som gärna sjunger marknadens lov börjar kanske inse att vi faktiskt kan utnyttja marknadens krafter och genom ekonomiska styrmedel kan se till att det blir lönsamt att vara miljövänlig.
Tyvärr ser vi inte mycket av den omsvängningen i den ekonomiska vårpropositionen. Bortsett från en miljöbilsbonus som blir ett slag i luften utan en tydlig prisskillnad mellan fossila och förnybara drivmedel lyser de ekonomiska styrmedlen med sin frånvaro.
Det kanske man inte ska lasta skatteutskottets majoritet för. Vårpropositionen kom trots allt före utskottets utlåtande om styrmedlen. Kanske har man ändrat uppfattning sedan dess. Det är i så fall mycket välkommet. Jag kan bara inte låta bli att tycka lite synd om utskottets majoritet som blir tvungen att rösta för en budget som saknar de ekonomiska styrmedel som man nu talar så positivt om.
Eller tvungna och tvungna, det finns förstås alternativ. Som av ett lyckligt sammanträffande har Miljöpartiet tagit fram en reservation som innehåller en hel del av de ekonomiska styrmedlen. Vi kombinerar höjda skatter på miljöområdet med sänkta skatter på arbete. Det är både sänkta inkomstskatter för låg- och medelinkomsttagare och sänkta arbetsgivaravgifter.
Miljöskatterna inriktas främst på transportområdet. Det är där vi ser en oroväckande ökning av koldioxidutsläppen. Ska vi få människor att köra på biobränsle räcker det inte med en miljöbilsbonus. Om miljöbilen verkligen ska köras på biobränsle måste det vara billigare än att köra med fossilt bränsle.
Därför föreslår vi höjda skatter på bensin och diesel. I motsats till miljöbilsbonusen bidrar det inte bara till en övergång till fler miljöbilar utan också till mer bränslesnåla bilar och minskade transporter överlag. Kombinerar man det dessutom med en kilometerskatt för lastbilar kan vi verkligen börja se resultat.
Så sent som i går kom Naturvårdsverket med en rapport där man hade tittat på olika styrmedel på transportområdet. Man såg att en kilometerskatt och höjda drivmedelsskatter skulle kunna minska koldioxidutsläppen med 477 000 ton. Det är inte så illa. Dessutom skulle sysselsättningen öka.
Vi har också en hel del gamla godingar på styrmedelsområdet som jag inte ska gräva ned mig alltför djupt i. Jag tror ändå att vi kan konstatera att det finns ett budgetalternativ där miljöåtgärderna inte bara handlar om vackra ord utan också om kraftfulla verktyg.
Jag förväntar mig förstås inte att majoriteten ska svälja allt det med hull och hår. Men jag förväntar mig faktiskt att vi kommer att få se lite mer av ekonomiska styrmedel i höstens budget. Skulle det vara så att ni lånar något förslag från oss är det helt okej.
Fru talman! Jag tänkte nu bli en sådan där gnällig oppositionspolitiker och klaga på alliansens fördelningspolitik. Det har redan väldigt förtjänstfullt gjorts i den här debatten. Jag ska därför inte bli jättelångrandig.
Man kan konstatera att av de skattesänkningar som genomförs med vårpropositionen går nästan hälften till den tiondel som redan tjänar mest. Det är inte en vettig fördelningspolitik. Visst finns det problem med både förmögenhetsskatten och fastighetsskatten. Men dem löser man inte med detta formidabla penningregn över dem som redan har mycket.
Ska man göra någonting åt förmögenhetsskatten ska det finansieras av just de förmögna. Ska man göra någonting åt fastighetsskatten får man göra det på ett ansvarsfullt sätt som inte skapar olyckliga fördelningseffekter eller minskar rörligheten på bostadsmarknaden.
Vi tycker inte att det är rimligt att de största skattesänkningarna går till dem som redan har. Därför säger vi nej till regeringens slopade förmögenhetsskatt och omgjorda fastighetsskatt.
Jag säger omgjorda och inte slopade fastighetsskatt. Den vanliga människan med ett vanligt hus kommer snart att inse att det att man byter namn till avgift egentligen inte innebär att man får lägre skatt.
Även jobbskatteavdraget går framför allt till dem som redan tjänar mycket. Det blir lite konstigt om man säger att det ska vara lönsamt att gå från bidrag till arbete och därför genomför de största skattesänkningarna för dem som redan tjänar mycket. De tjänar redan i dag på att gå från bidrag till arbete.
Vi föreslår därför att man trappar ned jobbskatteavdraget för dem som tjänar över 20 000 kronor i månaden. På så sätt får vi råd att finansiera reformer som går till dem som missgynnas av regeringens politik.
Jag skulle kunna fortsätta en bra stund till. Men jag tror att det redan nu står ganska klart att det finns ett huvudalternativ till regeringens icke-politik på miljöområdet och regeringens omvända Robin Hood-politik på fördelningsområdet. Det vill jag rösta för. Därför yrkar jag bifall till reservation nr 3.