Herr talman! Mats Sander pratar om kvinnors rättigheter i världen på ett sätt som jag måste säga att jag håller med om i väldigt stora stycken. Men sedan finns det också en verklighet, och det brukar vara problemet när vi diskuterar utrikespolitik. Det är vacker, högstämd retorik från talarstolen, men sedan finns det en verklighet där ute. Visst har man gjort politiska prioriteringar från den borgerliga regeringens sida precis som Mats Sander här pratade om. Man har från den borgerliga regeringens sida valt att fasa ut det svenska biståndet till några av de länder som har den mest restriktiva abortlagstiftningen i världen och därigenom undandragit sig möjligheten att faktiskt stödja kvinnorörelserna i just de här länderna. Det handlar om länder som El Salvador, Chile och Nicaragua. De tre länderna har världens hårdaste abortlagstiftning. Man tillåter inte ens abort när kvinnans liv hotas, när kvinnan blivit utsatt för incest eller är minderårig. I inget fall tillåter man abort i dessa tre länder. Där hade Sverige kunnat spela en roll genom vårt bistånd och utvecklingssamarbete genom att vara på plats och stödja kvinnorörelserna. Men det har den borgerliga regeringen valt att inte göra. Man har valt att lägga pengarna på andra projekt i andra delar av världen och vända de här tre länderna ryggen.
Frågan blir, Mats Sander: Hur hänger retoriken och verkligheten ihop? Hur kan man stå i talarstolen och hålla vackra, högstämda tal om kvinnors rättigheter och sedan vara regeringsunderlag och vara med och dra bort biståndet från kvinnorörelserna i de länder där kvinnors rättigheter kränks så grovt som i de latinamerikanska länder jag precis räknade upp?