Herr talman! Låt mig få erinra om ett besök jag hade förmånen att få göra i Bangladesh år 1993. Jag behöver inte upplysa utrikesutskottets ledamöter, och knappt någon annan heller för den delen, om att Bangladesh är ett av jordens fattigaste länder.
Vi besökte under vår rundresa där vad man kanske skulle kunna kalla ett pojkläger. Det var flera hundra pojkar i 7-9-årsåldern. De bedrev något slags exercis på gården, och efteråt kommenderades de att ställa sig i snörräta rader. Det blev min enkla uppgift att hålla något litet anförande inför pojkarna. De var klädda i grå enkla bomullsuniformer - det är inte rätt att säga uniformer, men det var enkla bomullskläder.
Jag fick för mig att jag skulle kalla fram fyra av pojkarna, och jag gjorde så. Jag såg hur ängsliga de blev, nästan darriga, men de ställde sig där framför mig. Jag frågade dem: Vad är det finaste och rikaste som Bangladesh har? Efter ett litet tag lyfte en pojke upp handen och sade: Guld. Då blev de andra pojkarna också lite modiga. De räckte upp sina händer, och det var fina hus och bilar. Det här var på ute på den bangladeshiska landsbygden.
Det var inte svårt för mig att säga: Nej, det är inte det finaste. Det finaste Bangladesh har är ni. Ni som står här. Barnen i Bangladesh.
Jag gissar att både barn och gamla i många länder, kanske alla, skulle komma med ungefär samma svar. De skulle säga, med viss variation, att något materiellt är det rikaste och finaste de har.
G 20-länderna har varit samlade i London, som vi alla vet och har fått mycket information om. Man kan efteråt fråga sig hur rikedom mäts eller om rikedom alltid mäts rätt. Ett land som är rikt på naturtillgångar är enligt gängse sätt att värdera ett rikt land. Men det är väl också rimligt att tala om rikedom när man mäter kunskap. Det är vi nog överens om. Man kan också tycka att ett land som har tolerans är ett rikt land, som ger fysisk och psykisk trygghet och social gemenskap. Ren luft och oförstörd natur, etcetera.
Men är verkligen ett land rikt som inte har många barn? Vad har ett sådant land för rik framtid att vänta? Kan vi möjligtvis vara överens om att vi i för låg grad räknar in människan när vi värderar och mäter rikedom? Kanske - jag vet inte - är det därför som mänskliga fri- och rättigheter kommer i kläm så ofta, därför att vi inte värderar människan. I valet - ett val som absolut inte borde finnas och egentligen inte finns, men likväl görs - mellan att respektera mänskliga fri- och rättigheter och att främja ekonomisk tillväxt väljer makthavare ofta, kanske oftast, ekonomisk tillväxt.
Herr talman! På sistone har jag av och till - det kanske har med åldern att göra, vad vet jag, men i varje fall mer än tidigare - funderat över det faktum att varje människa är alldeles unik. Det har aldrig i världshistorien fötts några kopior, ingen av oss bland de miljarder som i dag trampar jordskorpan är en kopia. Vi är enbart original som aldrig funnits tidigare och som aldrig kommer att finnas igen. När en människa dör dör således en hel värld, och den återskapas aldrig. När en människa kommer till världen, föds, händer något som aldrig hänt tidigare, nämligen att ingen exakt lik denna flicka eller pojke har tidigare fötts.
Herr talman! Jag undrar om inte funderingar som dessa fordras för att vi inte ska se asiater som kollektiv och afrikaner som något slags mänsklig massa. Respekten för människovärdet fordrar att vi ser den ofattbara fascinationen som finns i att varje individ är unik, ett original med omätbart värde.
Pojkarna på grusplanen i Bangladesh exercerade enhetligt, rörde sig enhetligt, kunde lätt uppfattas som en grå massa i grusdammet, ett kollektiv som fordrar resurser eftersom alla var föräldralösa och gruvligt fattiga. De var fattiga på materiella tillgångar. Men jag står förstås fast vid påståendet att de tillhörde landets absolut största rikedom, barnen, människorna. Varje individ, hur folkrikt land vi än talar om, är unik med samma mänskliga fri- och rättigheter som alla andra.
Herr talman! Jag tror mig ha lagt märke till att det i opinionsbildningen allt oftare numera ordas om värdighet i stället för värde. Det är att slå in på en farlig väg, tror jag. Politiker är vi alla, utilitaristiska filosofer och opinionsbildare. Ännu fler kan debattera och sannolikt också ta på sig uppgiften att lägga fast vad som är värdigt. Visst! Begreppet värdighet behöver få en renässans i många sammanhang, men det ska inte ställas mot människors värde. Ett samhälle som vill bete sig värdigt står upp för människovärdet och därmed för mänskliga fri- och rättigheter. Det är människovärdesprincipen som hör hemma i en demokrati, inte ett större eller mindre mått av värdig behandling av medborgare.
Herr talman! Låt mig avsluta med vad som tas upp i betänkandet från barnkonventionen. Barnkonventionen innehåller fyra grundläggande principer som ska vara styrande för tolkningen av konventionen: förbud mot diskriminering, barnets bästa i främsta rummet, rätten till liv och utveckling samt rätten att få komma till tals. De grundläggande principerna innebär att varje barn, utan undantag, har rätt att få del av sina rättigheter, att barns bästa ska beaktas vid alla beslut som berör barn, att inte bara barnets överlevnad utan också hans eller hennes utveckling ska säkerställas till det yttersta av samhällets förmåga samt att barnets åsikter ska få komma fram och visas respekt.
Herr talman! Om några få veckor har vi val till Europaparlamentet. Det är min djupaste och största förhoppning att EU ser det som sin primära uppgift att stå upp för och kräva respekt för mänskliga fri- och rättigheter för människovärdet inom EU och naturligtvis också utanför. Det är att manifestera den fredsidé som egentligen är grundläggande för EU. I kampen mot förnedring av barn och kvinnor, i kampen för att främja respekt för de universella fri- och rättigheterna, måste EU vara en oersättlig, eller i varje fall en utomordentligt viktig, aktör. Därför borde också deltagandet i EU-valet te sig som självklart.
I detta anförande instämde Holger Gustafsson (kd).